Perikles Liktal

Förord till denna utgåva

Här följer Perikles Liktal, i översättning av Fredrik Horn. Översättningen gavs ut 1919 av C. W. K. Gleerups Förlag i Lund.A A) Besök vårt anspråkslösa bibliotek och ladda ner texten som E-bok.

Översättaren — som beskrivs av Axel Boëthius, när denne håller fram inledningen i denna översättning som ett föredöme, såsom den för tidigt bortryckte, mångsidigt intresserade klassikern, d:r Fredrik HornB B) Svensk Tidskrift , Elfte årgången, 1921, ss. 242-243. — inleder översättningen med en dedikation till Löjtnant Folke V. Bennich-Björkman, som stupade 28 mars 1918 i Messuby, Tammerfors, av eld från en röd kulspruta i ett försök, att få kontakt med den finska styrkan norr om Nyby-vägen:C C) Ur Westerlund, Lars (red.), Norden och krigen i Finland och Balticum 1918-19, Statsrådets kansli, Helsingfors, 2004.

[3]

ÅT MINNET AV LÖJTNANTEN VID KUNGL. KRONOBERGS REGEMENTE FOLKE VIKTOR BENNICH-BJÖRKMAN, STUPAD VID TAMMERFORS APRIL 1918 VÄNNEN OCH KLASSKAMRATEN ÄGNAS DENNA ÖVERSÄTTNING


[5]

FÖRORD

Till grund för min översättning av Perikles' lik­tal har jag lagt U. v. Wilamowitz-Moellen­dorffs text i hans Griechisches Lesebuch,D D) Wilamowitz-Moellendorff, Ulrich von, Griechisches Lesebuch, Weidmann, Berlin, 1902. ehuru jag så långt det varit mig möjligt även rådfrågat andra moderna upplagor och kommentarer. Till deras tjänst som önska en fylligare skildring av Thukydides' verk och person samt det peloponnesiska kriget ber jag få hänvisa till följande svenska arbeten: Claes Lindskog, Thukydides, i Klassiska biblioteket utg. av Johan Bergman, 1904; Martin P:n Nilssons uppsats: det peloponnesiska kriget, i Athena, 1917 samt Richard Nordins Allmän historia, del I, 1918.E E) Lindskog, Claes, Tukydides: forntidens störste häfdatecknare : en studie öfver hans person och verk, samt ett urval ur hans historia i svensk tolkning, Bonnier, Stockholm, 1904.
Larsson, Hans, Nilsson, Martin P. & Lindskog, Claes, Athena: bilder ur den hellenska kulturvärlden, Geber, Stockholm, 1917.
Nordin, Richard & Samuelsson, Sixten, Allmän historia för gymnasiet. D. 1, Forntiden, Norstedt, Stockholm, 1918.
Thukydides' historia finnes på ett förträffligt sätt översatt till danska av M. Cl. Gertz, København 1897 ff.F F) Thukydides, Thukydides's Historie oversat og oplyst ved Anmærkninger: Af N.Cl.Gertz, København, 1897-1902.

Fredrik Horn


[7]

INLEDNING

Wir hadern nicht mit der Ge­schichte. Unabwendlich und nicht un­verdient kam das Verhängnis. Aber die besiegte Sache war es doch, die den Göttern gefiel: auch wir, spätge­borene Sterbliche, können nicht ohne Wehmut den Fall dieses einzigen Vol­kes betrachten, das die Natur auch zum ersten politischen bilden wollte — aber sie vergriff sich im Ton und nahm ihn zu fein.

Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff.

Berättelsen om Aténs storhet och fall är en av de mest gripande episoderna i mänsklighetens historia. Vem kan väl förbliva likgiltig och obe­rörd inför den sprudlande skaparglädje och ung­domsfriska dådkraft, som utmärker Perikles' Atén? Och vem kan utan att uppskakas följa det attiska rikets långa dödskamp samt se, hur all dess här­lighet långsamt men obevekligt förtäres och varder till intet? Ty trots de flydda årtusendena, och trots att vi på grund av våra kunskapers bristfällighet mera skymta än se tidens gestalter, stå de dock för [8] vår tanke och känsla med livets hela rörlighet och plastiska åskådlighet. Och de idéer, om vilka man då kämpade, äro så långt ifrån döda, att de ännu ej mistat sin förmåga att åstadkomma stormar och omvälvningar. Men inför vad som lever och rör sig kommer kritiken, medvetet eller omedvetet, så ofta till korta.

I det stora vapenskiftet med Persien hade ate­narna villigt erkänt Spartas hegemoni. Utgången hade emellertid berott på den atenska flottan, och det blev också Atén, som i första hand fick skörda segerns frukter. Ty när det gällde att fullfölja kampen för de stamfäders räkning, som bodde på öarna och på det mindreasiatiska kustlandet, varken kunde eller ville Sparta vara med längre. Det drog sig därför snart ur spelet och lämnade åt Atén att sörja för denna uppgift. Atén ägde också de största förutsättningar att kunna fylla den­samma. Dess flotta var ypperlig, dess industri blomstrande, dess finanser goda och, framför allt, dess befolkning var besjälad av en dådkraft och handlingslust, som vågade allt och trotsade allt. En naturlig följd härav var, att Atén blev en ledande makten i företaget mot Persien. I det förbund, som bildades, och vari de befriade städerna i Mindre Asien, Trakien och Makedonien samt öarna i Egei­ska havet inträdde, var Aténs inflytande domine­rande. [9] De övriga bundsförvanterna skulle endast ställa manskap och skepp till dess förfogande. De flesta av dem funno det emellertid snart vara vida bekvämare att i stället erlägga en tribut, som att börja med förvarades på ön Delos men snart överflyttades till Pallas Atenes tempel på Akro­polis. Atén blev på detta sätt huvudstaden i ett stort rike, och det begagnade varje tillfälle att hår­dare knyta till banden mellan sig och sina bunds­förvanter, varvid man gick tillväga med en kraft och energi, som sannerligen var fri från varje sen­timentalitet.

Denna politiska maktutveckling motsvarades av en blomstring i fråga om andlig och materiell kul­tur, vartill knappast någon annan tid kan uppvisa ett motstycke. Atén blev brännpunkten för såväl det andliga som det kommersiella livet. »Från hela världen», låter Thukydides Perikles säga, »ström­mar allt samman till vår stad». Den atenska in­dustrien vinner nya marknader och undantränger sina medtävlare från andra. Det attiska språket erövrar sig nu sin ställning som litteraturspråket par préférence.

Ty Atén var även härskarinnan inom andens värld. Ett folks kulturella nivå bedömes bäst efter dess förhållande till konsten. Där fick den atenske medborgarens patriotiska religiositet sitt varmaste [10] och djupaste, sitt mest ideala uttryck. Stadens vär­diga utsmyckande förelade också konstnären en mängd lika stora som tacksamma uppgifter. Och även eljest var det väl sörjt för det estetiska livet. Året om kunde atenaren njuta av de prakt­fullaste festspel och offerfester till gudarnas ära, vilka så påtagligen höllo sin hand över Atén. Det fanns sannerligen mycket, som var ägnat att jaga bekymren på flykten.

Och att all denna glans och prakt ej var tomt prål, ett skal utan kärna, det visar den samtida blomstringen inom litteratur och vetenskap. Mänsk­ligheten kan icke undvara sådana namn som Aiskylos, Sofokles, Euripides samt Sokrates och Thukydides. Denna härlighet var dessutom ej förbehållen för ett fåtal. Dionysosteatern rymde 17,000 åskådare. De stora tragöderna hade aldrig kunnat vända sig till en mera sakkunnig och genombildad publik. Och Sokrates hindrades ej på grund av sitt armod från att umgås i de rikes och förnämes lag. Möjlig­heterna för den enskilde medborgaren att fritt ut­veckla sin personlighet till självständighet och har­moni hava kanske aldrig varit så stora som i Pe­rikles' Atén.

Aténs härskarställning i politiskt och kulturellt avseende är oupplösligt förbunden med dess demo­kratiska statsskick: det var icke möjligt att ute­stänga [11] de breda folklagren från ett aktivt delta­gande i den politik, till vars framgång de så verksamt och med så stora offer bidragit eller vän­tades komma att bidraga. Aténs sak blev alla dess medborgares angelägenhet. Den atenska demokra­tien utvecklar sig därför med en följdriktighet som aldrig någon annan demokrati vare sig förr eller senare i historien. Men folket behöver framför allt ledare. Och sådana har den atenska demokratien ingalunda saknat. Namnen Kleisthenes, Themistok­les och Perikles markera de olika faserna av dess utveckling.

Perikles hade börjat sin bana som det radi­kala partiets ledare. Men när segern var vunnen och motståndet krossat, förblev han ej längre parti­hövdingen. Ansvaret gjorde honom till statsmannen och regenten, vars första plikt blev att sörja för det hela. Och inför hans överlägsna personlighet böjde sig motståndarna, såsom ske plägar, när den bäste mannen kommer på den främsta platsen. Det händer stundom, att de djupaste aningarna och de måhända ännu dunkelt fattade idealen hos ett folk taga mandom, och det uppstår en man, som på ett underbart sätt kan ena sitt folk och leda det mot stora mål och stolta bragder. Så synes oss t. ex. romarandan förkroppsligad i Julius Cæsar, och vi svenskar tänka gärna på Gustav II Adolf. En så­dan [12] man var även Perikles. Ty vad som framför allt utmärker det dåtida Atén, är den ideala ström­ning, som går genom tiden, och som fått oför­gängliga uttryck inom litteraturen och konsten. Det stora hos honom är just, att han så helt och fullt förmådda i sin rika och harmoniska natur upptaga och i handling omsätta denna idealitet. Många statsmän hava förvisso varit övertygade om det be­rättigade i, att just deras stat måste segra och härska, få, om någon, hava tagit sin uppgift som idealens förkämpar så djupt allvarligt som Perikles. Det är också detta, som förklarar den hemlighets­fulla kraften hos honom, som gjorde, att han un­der ödets alla skickelser alltid kunde bibehålla sin orubbliga självständighet utan att någonsin låta sig ledas av massan. I stället hävdade han sin ställning som dennas ledare. Denna suveräna självständighet, som i så hög grad karaktärise­rar honom, hade sin fasta grund i hans egen moraliska överlägsenhet. Den orubbliga övertygel­sen om hans egen och hans stats höga kallelse hindrade honom från att låta sina handlingar dri­vas av lumpna eller egennyttiga motiv. Härpå be­rodde även den oemotståndliga makten av hans ord, varigenom han vann och alltjämt bibehöll sin makt över sinnena. Hans vältalighet var också något helt annat än senare oratoriska prestationer. »När [13] han såg sina medborgare i övermod vara otidigt dristiga, uppskakade han dem genom sitt tal, så att de grepos av fruktan; men när han såg dem utan orsak vara försagda, ingav han dem åter mod och förtröstan». Så karaktäriserar Thukydides ver­kan av hans ord.

Vi hava länge dröjt vid de ljusa sidorna av det atenska statslivet. Men icke ens i en inledning till Perikles' liktal kan man alldeles med tystnad förbigå de mörka. Dessa framträda f. ö. tyd­ligt nog. Atén härskade visserligen över ett stort rike, men förutom Attika var det jämförelsevis få områden, som direkt lydde under staden; allt det övriga utgjordes av bundsförvanterna, och dessa saknade atensk medborgarrätt. Det atenska folket, som på alla sätt sökte draga fördel av sin här­skarställning, vakade svartsjukt över sina rättighe­ter och tillsåg, att klyftan mellan medborgare och bundsförvanter blev så djup och oöverstiglig som möjligt. Men denna själviskhet hämnade sig. Ty härigenom hindrades det atenska imperiet att sam­mansmälta till ett rike i egentlig mening, där alla undersåtarna knötos samman genom ömsesidiga för­pliktelser och gemensamma intressen. Aténs över­välde kändes till följd härav tryckande för bunds­förvanterna: »Atén härskar som en tyrann», klagade de. Att man inför ett sådant förhållande skulle hava [14] lätt att förbise de dock ganska uppenbara fördelar, som Aténs herravälde — t. ex. genom de tryggade handelsförbindelserna — innebar, är naturligt och psykologiskt förklarligt. Slagordet om »Hellas be­frielse» kunde därför falla i god jordmån. Lika påtagligt är det, att Aténs storartade kommersiella och industriella uppsving skulle väcka den bittra­ste avund hos de medtävlare, vilka såsom exem­pelvis Korint fingo stå tillbaka för den segrande rivalen. Slutligen kunde motsättningen till den ari­stokratiska krigar- och jordbrukarstaten Sparta icke övervinnas. Allt detta förtätades till en kris, som ledde till en kamp på liv och död. Här kan natur­ligtvis ej bliva fråga om att giva en redogörelse för det peloponnesiska krigets förlopp. Dess utgång är ju välbekant. När Lysander under flöjtspel låter riva de långa murarna, har det atenska rikets öde redan för länge sedan varit beseglat. Att kampen måste bliva så långvarig och så ohygglig visar bättre än något annat, hur djupt tanken på väldet var rotfästad i det atenska folkets hjärtan.

De atenska statsmännen voro fullt förtrogna med situationen. En slutuppgörelse var oundviklig, men viktigt var, att krisen inträffade i den rätta stun­den. Så blev det Perikles, som lät den tändande gnistan springa. Bland dem, som redan från första stund voro medvetna om kampens innebörd, var även [15] Thukydides Orolos' son. Han tillhörde en av Aténs förnämsta ätter och räknade frändskap med Miltiades och Kimon. Trots sin släkts antidemokratiska tra­ditioner hade han anslutit sig till den krets av »sta­dens älskare», som samlades kring Perikles. Ge­nast från början var han besluten att teckna kri­gets historia. Hans härkomst och fostran bestämde honom även till att taga aktiv del i detsamma. Thu­kydides hade säkert hoppats att i sin historia få skildra Aténs seger och triumf. Men det blev i stället hans lott att teckna det attiska rikets under­gång och förintelse. Ja, han måste i sitt eget verk även omnämna sitt eget misslyckande. År 423 blev han nämligen i egenskap av strateg sänd till Kal­kidike. Vid denna tid hotades staden Amfipolis, som tillhörde Atén, av den utmärkte spartanske ge­neralen Brasidas. I staden befann sig en av Thu­kydides' kolleger. Det gällde att i tid hinna fram till undsättning. Genom en djärv och snabb marsch lyckades det emellertid Brasidas att förekomma Thu­kydides, och staden föll. Det atenska folket var en hård herre. Thukydides blev straffas med en lands­flykt, som för honom varade i tjugo år. Först efter Aténs fall fick han återse sin fädernestad.

Under hela denna tid förblev han emellertid sin uppgift som hävdatecknare trogen. Ja, hans li­delse att uppenbara sanningen och söka få en in­blick [16] i kausalsammanhanget drev honom till att ut­nyttja den långa landsflykten för att skapa sig en djupare, allsidigare och sannare uppfattning av de händelser, han ämnade skildra. Intet uppenbarar må­hända bättre mannens storhet än denna målmedvetna och orubbliga trohet mot uppgiften. Med förnäm tillbakadragenhet låter han, såsom den äkta konstnär han är, händelserna långsamt och obevekligt utveckla sig med en stundom hart när förkrossande rikedom på detaljer. Men endast den ytlige, som mäter li­delsens styrka efter ordens manifestationer, kan miss­taga sig om arten av denna objektivitet. Mången­städes märker man dessutom på den bitande ironien och den bistra sarkasmen, huru djupt engagerad han i själva verket är i de händelser, han skildrar.

Thukydides är en pragmatisk historieskrivare, d. v. s. han nöjer sig ej med att relatera de timade händelserna. Han vill även sätta sina läsare i stånd att uppfatta sammanhanget och de drivande orsa­kerna i det historiska händelseförloppet. I ett mo­dernt historiskt arbete åstadkommes som bekant detta genom de resonemang, där författaren själv öppet diskuterar problemen och således direkt vädjar till sina läsare. Hos Thukydides fylla talen denna upp­gift. De äro till följd härav livsnerven i hans verk och intaga en synnerligen framträdande plats i det­samma. I dem blottar han för oss de innersta driv­krafterna [17] till handlingarna eller belyser de olika situationerna. Att tal verkligen ofta blivit hållna ved de av Thukydides angivna tillfällena är troligt, ja t. o. m. sannolikt. Men även om han haft till­gång till fullt autentiska uppteckningar, så skulle han likväl ej utan vidare kunnat låta dessa tal inflyta i sitt arbete. Ty ett vid ett visst tillfälle hållet tal har givetvis en mängd uppgifter, som visser­ligen hos åhörarna kunna påräkna ett betydande in­tresse, under det att de för historieskrivaren äro av föga vikt och betydelse. Men å andra sidan kan däremot talaren antingen helt och hållet förbigå eller endast i korthet omnämna viktiga omstän­digheter, som för åhörarna kunna vara allde­les självklara, men vilka historieskrivaren likväl måste meddela den publik, han vänder sig till. Det faktiskt hållna talet hör hemma i en urkund­samling men ej i en historisk framställning. Talen hos Thukydides äro således icke tal sådana som de hållits, utan snarare sådana som de vid det ena eller andra tillfället kunnat hållas. Förutsättningen för att en historieskrivare skall kunna utnyttja talen på det sätt som Thukydides gjort, är emellertid fram­för allt, att han verkligen kan överblicka den historiska utvecklingen. Och detta kan han på ett helt annat sätt än genomsnittstalaren, som ju är bunden vid situationen och bedömer hän­delserna [18] utifrån densamma men just härigenom, i fråga om vad som hör framtiden till, allt för ofta blir beslagen med att hava tagit miste. För källfor­skaren, som bedriver primärundersökningar, kunna naturligtvis även dessa misstag vara av stor, stundom oerhört stor, betydelse. Detta förstahandsarbete har emellertid Thukydides själv undangjort, och det re­sultat, han därav vunnit och som för honom står så­som sanningen, har han nedlagt i sin historia. Följ­aktligen måste han sätta sin egen prägel även på de partier, där han vill giva läsaren en inblick i det djupare kausalsammanhanget mellan händelserna, d. v. s. talen.

Dessa äro således i eminent mening hans egna skapelser. Alla äro också hållna i samma stil. Detta gäller följaktligen även de tal, han låter Pe­rikles hålla och således även liktalet. Men för ett riktigt bedömande av dessa tal måste man emellertid erinra sig tvenne omständigheter. För det första gäller vad som nyss sagts om genomsnittstalaren icke utan vidare om den store, skarpsynte och er­farne statsmannen. Han, men endast han, äger för­måga att överblicka situationen och händelsernas för­lopp samt att efter mänskligt mått skåda in i fram­tiden, liksom han även genom sin verksamhet kan komma att gestalta densamma. Hans ord och per­sonliga uppfattning måste därför för historieskrivaren [19] bliva utomordentligt viktiga, i samma mån som hans verksamhet varit av för staten genomgripande be­tydelse. Perikles ställning måste till följd härav förläna en alldeles särskild betydelse åt hans ord, och dessutom betygar Thukydides själv, att just för­utseendet var något, som i sällspord grad utmärkte denne statsman. Men i samma mån som Perikles' omdömen från historisk synpunkt visade sig vara sanna och viktiga, blevo de även användbara för historikern. Makten av hans vältalighet gjorde även, att hans ord gömdes i det atenska folkets hjärtan. Vad särskilt det liktal angår, som han höll över de första stupade i det peloponnesiska kriget, så har med säkerhet även Thukydides själv varit en av åhörarna.

Men för det andra beror värdet av sådana hi­storiska tal som de Thukydideiska i hög grad på författarens förmåga att individualisera och karak­tärisera. Den tillfälliga och efemära sanningen får stå tillbaka för den högre och ideala. Att på detta sätt indirekt karaktärisera de handlande personerna är en svår konst. Thukydides är emellertid såsom varje stor historieskrivare icke blott forskare utan även konstnär. Hans sätt att genom talen giva an latent karaktäristik av de handlande perso­nerna kan måhända åskådliggöras genom en bild: både en fotografi och en målning kunna ju [20] återgiva verkligheten. Vi tveka emellertid ej om vilket som är det rikare uttrycksmedlet, särskilt om tavlan är av mästarehand. Och i förmågan att på detta sätt dramatiskt levandegöra de handlande per­sonerna är Thukydides mästaren — det visar Pe­rikles' liktal.

Thukydides' verk är icke fullbordat. Han hade ämnat framföra sin skildring till Piræus' erövring av spartanerna och de långa murarnas nedrivande, men döden har hindrat honom från att fullfölja sin avsikt. Det skick, i vilket hans historia kommit till oss, visar även tydligt, att han ej hunnit lägga sista hand vid arbetet.[1] Om hans liv veta vi ytterst litet och om de omständigheter, under vilka hans verk utgivits, ännu mindre. I nyare tid stå i detta avseende tvenne åskådningar skarpt mot varandra. Vi äro vana att betrakta det peloponnesiska kriget som en enhet. I forntiden skilde man däremot på tvenne krig, det arkidamiska (431-421), så kallat efter spartanernas konung Arkidamos, som var hu­vudanföraren under detta krig. Det andra plägar kallas det dekeliska (414-404) efter bergfästningen Dekelea i Attika, vilken spartanerna bemäktigat sig för att kunna hålla Atén i ett permanent belägrings­tillstånd. Mellan dessa båda krig faller en freds­period, [21] som var full av oro och slitningar mellan mot­ståndarna, och som därför av Thukydides träffande kallats »den bulnande freden». Under denna tid inträffar även den ödesdigra expeditionen till Sici­lien, som faktiskt blev vändpunkten i Aténs historia. Enligt den ena åskådningen skulle Thukydides först hava författat och enligt somliga t. o. m. såsom ett särskilt verk utgivit det arkidamiska krigets historia, även om vissa tillägg och förändringar — stundom tämligen planlöst — blivit gjorda. Denna hypo­tes omfattas bl. a. av sådana män som Wilamowitz-Moellendorff och Beloch. Den andra åskådningen hävdar med bestämdhet enheten av Thukydides' verk. Han har enligt denna under hela kriget samlat och bearbetat sitt material samt naturligtvis även utarbetat vissa partier därav. Den förnämaste representanten för denna uppfattning är den berömde Berlinerpro­fessorn Eduard Meyer. I en utförlig och ingående undersökning har han underkastat problemet en kritisk granskning[2] Under det att den först­nämnda hypotesens målsmän mera låtit sig be­stämmas av filologiska hänsyn, har Meyer behandlat frågan ur historisk synpunkt. Här kan naturligtvis ej bliva fråga om en redogörelse för hans skarp­sinniga analys. Endast en sak må anföras. Ett så­dant [22] verk som Thukydides' förutsätter — natur­ligtvis — utveckling och mognad. Det förnämsta provet på Thukydides' kritiska forskning, där han på ett oöverträffat sätt visar sig behärska metoden är hans redogörelse för den förhistoriska tiden i Grekland, den s. k. arkeologien. Detta hans kri­tiska mästerstycke utgör emellertid inledningen till hans verk och förekommer i första boken, Då detta parti icke kan tänkas som ett senare tillägg, är man benägen att anse det som en frukt av den erfarne och skolade forskarens mognade omdöme.

Denna fråga är av väsentlig betydelse för vår uppfattning av Perikles' liktal. Ty enligt den förra åskådningen måste det vara skrivet, innan Atén var slaget till marken, enligt den senare efter katastro­fen.[3] Enligt Eduard Meyer är det »nicht eine Grab­rede auf die wenigen Gefallenen des Jahres 431, sondern auf die mit dem Falle Athens für alle Ewigkeit zu Grabe getragenen Ideale»[4]. Måhända kan det ligga någon överdrift i att giva ordet »lik­tal» en så allmän och vidsträckt betydelse. Eduard Meyers yttrande har också skarpt kritiserats av Be­loch, som yttrar: »Uns allerdings erscheint er (der [23] Leichenrede) heute als eine Grabrede auf die mit dem Falle Athens für Ewigkeit zu Grabe getra­genen Ideale; aber in dem Augenblicke, wo diese Ideale so völlig Schiffbruch gelitten hatten, würde er den Zeitgenossen als blutige Ironie erschienen sein, und so hat es Thukydides sicher nicht ge­meint, so wenig er auch für die demokratischen Ideale begeistert war»[5]. Dock synes Belochs för­sök att förlägga författandet av talet till tiden närmast efter det arkidamiska krigets slut mera ohållbart. Ty att Thukydides, som icke saknade blick för demokratiens brister, skulle vara be­nägen att giva denna glänsande teckning av det demokratiska statsskicket på en tid, då demo­kratien i Atén firade en oförtjänt triumf och man för länge sedan övergivit Perikles' princi­per för krigföringen, vilka Thukydides själv ansåg vara de enda riktiga, detta förefaller väl ändå minst lika osannolikt som att låta Thukydides skriva ett liktal över Aténs fallna storhet. Så uppfattar eller kanske snarare missuppfattar nämligen Beloch Eduard Meyer. Ty även om hans ovan citerade ytt­rande, hur vackert det än låter, kanske icke är fullt riktigt i fråga om Thukydides' egna avsikter med liktalet, så har dock denne forskare med stor klarhet visat, hur man bör uppfatta talen. Som jag ovan [24] framhållit, hava de alla ett visst bestämt syftemål, nämligen att belysa och förklara det historiska händelseförloppet. Detta är deras enda uppgift, och denna faller uteslutande inom ramen av den historiska skildringen. Allt, som icke är av direkt betydelse för denna, utmönstras. Med vilken sträng konsekvens Thukydides tillämpat dessa principer, vi­sar bäst den omständigheten, att han icke med ett enda ord omnämnt Perikles' död. Förhållandena gjorde nämligen, att hans störtande från historisk synpunkt blev en vida viktigare händelse än hans död. Men om man intager den ståndpunkt, som Beloch genom sin kritik av Meyers yttrande visar att han gör, så faller talet fullständigt utanför ra­men av Thukydides' historia. Det förlorar sin im­manens och tager hänsyn till en främmande faktor, nämligen den allmänna opinionen på Thukydides' tid. Med denna kunde icke den taga någon hänsyn till, vars högsta och enda mål var sanningen. Pe­rikles' liktal måste således bedömas på samma sätt som alla de övriga talen. Enligt de principer, som Thukydides tillämpat på sin historieskrivning, var det nödvändigt för honom att teckna en bild av Perikles' Atén, av den anda, som besjälat det, av de institutioner, i vilka det utvecklat sin storhet och sin egenart.

Denna bild avviker säkerligen i många punk­ter [25] från den historiska verkligheten och även från Thukydides' egen uppfattning. Men en historikers uppgift är icke blott att teckna verkligheten sådan som den blivit. Tager han sitt kall på allvar, måste han även ägna sin uppmärksamhet åt, huru det kun­nat bliva, om de ledande männen fått följa sina in­tentioner, och ett fullt objektivt bedömande förut­sätter, att man är fullt förtrogen med desamma. Hans verk måste bliva en skildring ej blott av gärningen utan även av sinnelaget. Att denna teckning av Perikles' ideala politik blivit så varm och ljus är mänskligt, förklarligt men dock alltid lika beundransvärt, om man ser den mot den dystra bakgrunden av Aténs fall: aldrig lägger sig solljuset så varmt över kullarna, som då natten och mörkret utbreder sig nere i dälderna.

Och för oss, sena tiders barn, blir Perikles' liktal det stoltaste äreminnet över atensk patriotism och fosterlandskärlek, vilket aldrig förlorar sin makt att väcka och värma.


PERIKLES LIKTAL

[26]

(THUKYDIDES II, 34-46)

Samma vinter* firade atenarna enligt fädernesed en offentlig begravningsfest över de första stu­pade i detta krig, varvid man gick tillväga på föl­jande sätt. Tre dagar före begravningen utställer man kvarlevorna av de hädangångna på en för än­damålet uppförd tribun. Och var och en bringar de sina den hedersgärd, han önskar. När sedan liktåget sätter sig i rörelse, föras kistor av cypress­trä på vagnar, en för varje fyle. I dessa ligga vars och ens ben, allt efter den fyle, han själv tillhört. Höljd av ett bårtäcke föres i processionen en tom bår för de saknade, vilka man icke lyckats finna vid uppsamlandet av liken. I liktåget får vem som vill av medborgare och främlingar deltaga. Även kvinnliga anförvanter infinna sig vid graven och uppstämma veklagan vid densamma. Kistorna ned­sätter man på den offentliga gravplatsen, som är belägen vid den skönaste av stadens förstäder. Och dem som stupat i krigen, begraver man alltid [27] på detta ställe (förutom dem, som fallit vid Mara­ton; enär man ansåg, att dessas mannamod blivit sär­deles glänsande betygat, jordade man dem å ort och ställe). Sedan man gömt dem i jorden, håller en man — därtill utsedd av staten — vilken genom sin karaktär synes vara särdeles lämpad härför och som åtnjuter allmänt anseende ett passande lovtal över dem. Härefter går man hem. Så firas begrav­ningen. Och under hela kriget följde man, när det lämpade sig, denna sed.

Till att tala över dessa de första stupade utsågs Perikles, Xantippos' son. Och när det rätta ögon­blicket var inne, gick han från gravkullen upp på en hög talarstol, som var byggd så, att han skulle höras så vida som möjligt av den församlade menig­heten, samt talade följande ord:

»De flesta av dem som förut hava talat från detta ställe pläga prisa den man, som till ceremonien lagt detta tal, enär det vore passande, att ett sådant hölles vid begravningen av dem som stupat i krigen. Själv skulle jag däremot anse, att det vore till­räckligt, om man i handling visade de män heder, vilka i handling ådagalagt sin medborgardygd — såsom I ju också själva sen, att man nu gjort ge­nom anordnandet av denna offentliga begravning — men att man icke borde låta tron på mångas för­tjänst [28] bliva beroende av huruvida en enda talar väl eller illa.* Ty svårt är det i sanning att träffa den rätta tonen vid ett tillfälle, då till och med en erkänd sanning endast med svå­righet vinner gehör. Ty den erfarne och väl­villige åhöraren* torde lätt anse, att man talar alltför knapphändigt i förhållande till vad han önskar och vad han känner till. Men däremot an­ser måhända den oerfarne på grund av avundsjuka, att, man i vissa avseenden överdriver, om nämligen han för höra något, som går utöver hans egen för­måga. Ty endast så tillvida lyssnar man till det be­röm, som tillfaller en annan, som man tror sig själv vara i stånd att utföra något av det som man hör. Vad därutöver är, det upptages med avund och misstro. Men då nu tidigare släkten funnit detta vara gott och riktigt, måste jag i lydnad för la­gens bud söka att så vitt möjligt tillmötesgå Edra önskningar och meningar.

Jag vill börja med våra förfäder.* Ty det är vår plikt gentemot dem, och tillika är det höviskt, att vid ett tillfälle som detta denna minnesgärd ägnas dem. Ty detta land hava samma innebyggare under generationers oavbrutna växling genom sin medbor­gardygd lämnat i arv som ett fritt land allt intill denna dag. Ja, dessa äro värda beröm; men i ännu högre grad våra egna fäder. Ty till det, de tagit [29] i arv, hava de ytterligare med mödor och ansträng­ningar lagt det välde, vi nu besitta, och så över­lemnat detta åt vår nuvarande generation. Och detta välde hava vi själva, vi som just nu ännu befinna oss i vår mannaålders mognad,* i de flesta avseenden yt­terligare utvidgat, och vi hava sörjt för vår stads fulla självständighet såväl i krig som i fred.

De krigiska bravader, genom vilka allt detta bli­vit vårt, vare sig vi själva eller våra fäder med mandom mött faran, som nalkades från barbarer eller hellener, detta vill jag lämna åsido,* enär jag ej vill vara mångordig i fråga om allmänt bekanta för­hållanden. Men genom vilken sinnesart vi kommit därhän, samt genom vilket statsskick och med vilka egenskaper vi vunnit vår maktställning, detta vill jag först uppvisa, därefter skall jag övergå till lov­talet över dessa. Jag tror nämligen, att det icke är olämpligt, att det bliver sagt vid ett tillfälle som detta, och jag menar, att det kan vara nyttigt, att hela den församlade menigheten av medborgare och främlingar får höra detsamma.

Vi hava ett statsskick, som icke slaviskt efter­härmar andras sedvänjor; snarare äro vi själva ett föredöme för åtskilliga, än vi efterlikna andra. Dess namn är demokrati,* emedan inflytandet i staten icke är begränsat till ett fåtal utan tillkommer de flesta. I privatlivet äger var och en enligt lagen [30] lika rättigheter. Och vad det anseende beträffar, som någon i ett eller annat avseende åtnjuter, så uppskattas han i det offentliga livet icke högre, emedan han tillhör en viss samhällsklass, än på grund av sin egen personliga duglighet. Ej heller hindras han av bristande anseende på grund av sin fattig­dom från att utföra något till statens fromma.

Frihet utmärker således vårt samfundsliv i det offentliga;* och vad den misstänksamhet angår, som människorna pläga visa i det dagliga umgänget med varandra, så harmas vi icke på andra, om de i nå­got avseende följa sina böjelser eller pålägga oss besvärliga bestämmelser, som visserligen kunna vara ofarliga men i varje fall te sig ledsamma. Obe­svärat umgås vi således med varandra i privatlivet; men i det offentliga överträda vi icke lagens bud framför allt på grund av vår känsla för takt i lydnad för dem, som för tillfället bekläda ämbetena, samt för lagarna, och utav dessa företrädesvis dem, som äro stiftade till deras skydd, som blivit för­orättade, samt de oskrivna lagar, vilkas överträdelse bringar med sig en av alla erkänd skam.

Och vidare hava vi i sanning skaffat sinnet mycken vederkvickelse från mödorna genom att året om kunna njuta av tävlingslekar och offerfester samt genom våra smakfullt inredda hem. Det välbehag, detta dagligen bereder oss, driver bekym­ren [31] på flykten. Och dessutom strömmar på grund av dess storhet från hela världen allt till vår stad.* Ja, så långt hava vi kommit, att det goda, som kom­mer till oss från andra människor, av oss njutes lika naturligt som det, som alstras här hemma.

Även i fråga om militärisk organisation skilja vi oss från våra motståndare i följande punkter. Vår stad står öppen för alla,* och aldrig hindra vi någon från att se eller studera något, såvida icke fienden — om det icke hölles dolt — därav skulle kunna hämta för honom nyttiga upplysningar. Och detta, emedan vi icke så mycket lita på rustningar och försök att föra motståndaren bakom ljuset som på vår egen andliga överlägsenhet, när det kommer till handling.

Vid uppfostran fara somliga redan från barna­åren under mödosam träning efter manliga dygder. Vi taga det mera lätt, men likväl kunna vi gå till oss värdiga kämpalekar.* Ett bevis härpå är: aldrig våga spartanerna ensamma, nej med samtliga strids­krafter tåga de mot vårt land. Men vi, när vi själva rycka in i våra fienders land, så besegra vi merendels utan svårighet, i öppen strid, i fiende­land dem som kämpa för hus och hem. Samtliga våra stridskrafter har ännu icke någon fiende kunnat anträffa, emedan vi på en gång måste rikta våra omsorger på flottan och tillika äro nödsakade att [32] till lands själva utsända expeditioner för olika ända­mål. Men om de verkligen kommit att samman­drabba med någon avdelning och därvid även lyc­kats övervinna några av oss, skryta de, att de sla­git oss alla, och besegrade, förklara de, att de be­segrats av alla.

Förvisso, om vi hellre i sorglöshet än genom en mödosam utbildning, mera med en tapperhet, som icke så mycket grundar sig på lagens bud* som på karaktärens daning, vilja trotsa faran, så hava vi den fördelen, att vi icke i förväg anstränga oss för de vedermödor, som stunda, men likväl, då dessa äro oundvikliga, icke vis oss mindre modiga än de, som alltid ansträngt sig. I detta avseende lik­som även i andra tror jag, att vår stad är värd att beundras.

Ty vi dyrka konst utan att övergiva enkelheten, vi hängiva oss åt vetenskap utan att förlora hand­lingskraften.* Rikedomen använda vi mera som ett medel till handling än till tomt prål. Att tillstå sin fattigdom är ingen skam, skamligare då att icke söka undvika den genom arbete.

Hos oss ägna sig samma personer åt borger­liga yrken och medborgerliga värv.* Men ehuru vi i privatlivet kunna hava olika sysselsättningar, äro likväl våra kunskaper i fråga om staten ingalunda bristfälliga. Ty vi ensamma anse den, som är i [33] fullständig avsaknad av dessa, för icke blott okun­nig utan även oduglig. Själva avgöra vi, eller söka vederbörligen överväga ärendena. Vi anse icke, att handlingskraften förlamas genom debatter, men väl, att det kan vara skadligt att skrida till handling, innan man genom en sådan fått klarhet över situa­tionen. Ty även härutinnan skilja vi oss från andra, att vi tillika kunna visa mod, just där vi söka komma till full klarhet över ställningen, under det att hos andra enfalden framkallar dristighet, övervägandet betänksamhet. Men rättvisligen torde man böra anse dem för modigast, vilka, ehuru de på det allra tyd­ligaste inse såväl det farliga som det angenäma, lik­väl ej låta sig avskräckas från farorna.

Även i vår umgängelse med andra utgöra vi en kontrast till de flesta.* Ty våra vänner vinna vi icke genom att mottaga utan genom att själva utöva välgärningar. Men den, som utfört en ädel handling, är trofastare, enär han av välvilja mot den, som blivit föremål för densamma, vill bevara den liksom ett kapital. Den åter, som blott återgäldar en tjänst, är likgiltigare, enär han vet, att den ädla handling, han till vederlag övar, icke betraktas som en väntjänst utan som infriandet av en skuld. Vi ensamma bispringa andra utan fruktan icke så myc­ket utav beräkning av vad som kan vara fördel­aktigt som i den tillförsikt friheten ingiver

[34]

Korteligen, jag säger, att vår stad i sin helhet är en skola för Hellas, och att var och en av våra landsmän såsom individ på de flesta olika områ­den genom en med behag parad smidighet synes kunna utveckla sin personlighet till självständighet.

Och att detta icke är tomt ordprål för stunden blott utan faktiskt sanning,* det bevisar vår stads nu­varande maktställning, vilken vi förvärvat genom dessa egenskaper. Ty den ensam i vår samtid går nu till provet större än sitt rykte, och den ensam ingiver varken en anryckande fiende grämelse över att hava blivit besegrad av underlägsna eller våra underlydande ovilja över att behärskas av icke vär­diga. Då vi rest mäktiga minnesmärken över vår makt och sannerligen ej låtit den vara utan vittnes­börd, skola vi beundras av samtid och eftervärld. Och vi behöva icke en lovprisare som Homeros eller vem det vara må, som genom sin ordakonst bereder en vederkvickelse för stunden — men sanningen för­ändrar uppfattningen av det faktiska händelseför­loppet. Varje hav och varje land hava vi tvingat att öppna sig för vår dådkraft, och över allt hava vi rest oss eviga minnnesmärken över våra segrar och nederlag.

För en sådan stat hava dessa, såsom det hövdes frie män, kämpat och dött, enär de icke ville, att [35] densamma skulle bliva dem frånrövad. Och av de överlevande bör också varenda man vara villig att för densamma offra sina krafter.

Jag har länge uppehållit mig vid staten, enär jag ville visa, att kampen för Eder gäller något helt annat än för dem, vilka icke i samma grad hava del i allt detta och tillika stöda lovtalet över dem, till vilkas ära jag nu talar, på tydliga bevis. Och det väsentligaste är nu sagt. Ty i de stycken, där jag prisat vår stad, hava dessa och deras veder­likar smyckat henne med sina dygder,* och för icke många av hellenerna torde lovorden så svara emot handlingarna, såsom fallet är med dessa. Genom sin död synas de mig hava bevisat sin medborgardygd, vare sig denna nu först fick tillfälle att visa sig eller här undfick sin slutgiltiga besegling. Och vad dem, som i övrigt kunnat vara undermåliga, an­går, så är det tillbörligt, att vi räkna dem till godo deras hjältemod i striden för fäderneslandet. Ty genom ett gott hava de utplånat ett ont och mera gagnat i det offentliga än de skadat genom sin enskilda vandel. Rikedomen förverkligade ingen av dessa, så att han för njutningen försummade plik­tens bud, ej heller vållade fattigmannens förhopp­ning att komma undan och bliva rik någon dagtingan med faran. För dem var hämnden på fienden mera eftersträvansvärd, och då de tillika ansågo, att utav [36] faror denna vore den skönaste, ville de just med en sådan risk hämnas på fienden och vinna det övriga. Ty det ovissa i framgången, det överlem­nade de åt hoppet, men när det gällde handling, då ville de i den förhandenvarande situationen en­dast lita på sig själva. Och när de med denna risk valde att kämpa, även om det skulle kosta dem livet, i stället för att giva vika och leva, då undergingo de smädligt tal och vågade sin handling med in­satsen av sitt liv. Och så skildes de vid en plötslig förändring av stridslyckan hädan mera på höjden av ära än fruktan.

Sådana hava alltså dessa visat sig i överens­stämmelse med vad staten kunde kräva av dem. De övriga må bedja om en tryggare lott men alls icke åstunda ett mindre modigt sinnelag inför fienden. Må de icke endast under intrycket av ett tal tänka på en fördel, över vilken man genom att upp­räkna det goda, som kampen mot fienden innebär, endast onödigtvis skulle utbreda sig inför Eder, som själva lika väl känna till detta, Mån I istället dag för dag handgripligen göra Eder förtrogna med sta­dens makt och gripas av kärlek till densamma.* Och när den då synes Eder stor, mån I då besinna, att modiga män, män som känt sin plikt och i sina handlingar varit besjälade av hederskänsla, förvärvat densamma. Även om det kunde gå dem illa, ville [37] de icke, att staten därför skulle gå miste om deras hjältemod, utan bringade henne detsamma som ett det skönaste offer.* Ty då de gåvo sina liv för det allmänna, hava de för sig själva vunnit en berömmelse, som icke åldras, och den skö­naste grav; icke så mycket den, i vilken de nu vila, som den, i vilken deras ära vid varje till­fälle till tal eller handling skall leva utan att glöm­mas. Ty berömda mäns grav är hela världen, och icke inskriften på gravstenen i deras eget land blott vittnar om dem. Även i främmande land reser sig en oskriven minnesvård hos var och en, en minnes­vård icke så mycket över gärningen som över sinne­laget.

I dessas efterföljd mån I anse den sanna lyckan bestå i friheten, men friheten i modet, samt icke ängsligt tveka inför farorna i kriget. Ty de olyck­liga, vilka icke hava utsikt att vinna något gott, torde icke hava så stora skäl att våga sina liv som de, vilka i sitt liv kunna riskera en förändring till det sämre, och för vilka motsättningen skulle bliva den största, om de i något avseende misslycka­des. Ty för en man med självkänsla åtminstone är det förakt, som följer på en handling av feghet, vida bittrare än att möta döden med mod och un­der allmänt hopp, en död, som redan då den drab­bar, icke förnimmes.

[38]

Till följd härav vill jag icke så mycket beklaga Eder, I här närvarande föräldrar till dessa, som fastmer trösta Eder. Ty själva veten I, att I upp­levat växlande öden. Men lyckliga äro de, vilka vinna en ärofull lott, såsom dessas död och Eder sorg är, samt de, vilka det blivit förunnat att finna samma gräns för lyckan som för livet. Jag vet visserligen, huru svårt det är att övertyga Eder om en sak, där I ofta skolen få en smärtsam påmin­nelse genom den lycka, som I sen andra besitta, och över vilken I själva en gång voren så stolta. Ty saknad känner man icke efter det, som man för­lorat utan att hava prövat på detsamma utan efter det man mister, sedan man blivit förtrogen därmed. Men nu böra de, som ännu äro i den åldern, att de kunna fortplanta sig, repa mod i den förhopp­ningen, att de kunna få andra barn. Ty vad dem själva personligen angår, så skola de barn, som se­dermera födas, komma dem att glömma dem, de förlorat. För staten åter är detta gagneligt i tvenne avseenden: den undgår faran för avfolkning samt vinner dessutom större trygghet. Ty det är otänk­bart, att de, som icke vid sina rådslag kunna iakttaga billighetens och rättfärdighetens krav.

Men I, som redan ären för gamla, hållen för en vinst den större delen av livet, under vilken I [39] åtnjutit lyckan! Tron att det återstående skall bliva kort! Yvens över dessas ära!* ty endast kärleken till äran åldras aldrig. Och i ålderdomens skröp­lighet bereder icke vinningen, såsom somliga mena, en så stor vederkvickelse som äran.

För Eder, I här närvarande söner och bröder till dessa män, ser jag en svår tävlingskamp stunda. Ty den hädangångne plägar var och en berömma, och med svårighet torden I även med uppbjudande av all Eder duglighet bliva ansedda för, icke lika, men blott föga underlägsna. Ty de levande känna avund gent emot en medtävlare, men den som icke står i vägen, vinner ett oinskränkt erkännande.

Om jag nu även skall yttra mig om de kvin­nors uppgifter, som hädanefter skola sitta i änke­ståndet, så vill jag angiva allt med en kort upp­maning. En stor ära är det för Eder att visa sig vara den uppgift vuxna, vartill Eder natur bestäm­mer Eder, och ett gott anseende åtnjuter den kvinna, som bland männen väcker så litet uppseende i den ena eller andra riktningen som möjligt.

Så har jag alltså efter lagens bud i ord fram­ställt allt, som jag ansett passande. I gärning hava de, som här jordas, till en del redan fått sin he­dersbevisning [40] De få den ytterligare därigenom, att staten på allmän bekostnad skall sörja för deras barn alltifrån i dag, intill dess de uppnått myndig ål­der.* Den utsätter härigenom ett gagneligt seger­pris vid tävlingar av denna art för såväl dessa som deras efterlevande. Ty de stater, som hava utfäst de största tävlingsprisen för medborgardygd, de hava också de bästa medborgarna.

Och nu, återvänden nu, sedan I uppstämt den övliga veklagan,* till Edra hem!»

Så skedde under denna vinter begravningen.


Förklaringar

[41]

S. 26 f.

Omedelbart efter en drabbning ålåg det de efterlevande att uppsamla liken, för vilket ändamål, om så behövdes, vapenvila mellan motståndarna ingicks. Därefter brändes liken på slagfältet, och kvarlevorna uppsamlades i urnor för att sedan återbördas åt fädernejorden, där de hög­tidligen begravdes. Enligt atensk sed brukade den döde tredje dagen före själva begravningen ligga å lit de parade i sorgehuset. Under denna tid bringade honom hans anhöriga allehanda hedersskänker, såsom blommor, välluktande essencer, rökelse o. d. Den av Thukydides omtalade exponeringen av de stupade motsvarade detta bruk och ägde förmodligen rum på torget. Kistornas antal bestämdes av fylernas (distriktens) i Atén. Även de saknades själar bliva delaktiga av likbegängelsen. Naturligtvis hava även dessas anhöriga ägnat dem heders­skänker liksom de övriga. Förmodligen voro deras namn på något sätt anbragta på båren, som i motsats till kistorna bars i liktåget. Vid privata begravningar fingo endast de anhöriga deltaga. Vid de offentliga deltaga kvinnorna ej i själva liktåget. De äro tillstädes först vid själva gravplatsen. Denna var belägen i n. o., i kvarteret Kerameikos, utanför den av Themistokles upp­förda stadsmuren, vid Dipylonporten (Dubbelporten), från vilken vägarna till Elevsis och Akademien utgingo. På denna gravplats jordades endast de, som gjort sig väl förtjänta om staten. Jämför Pausanias I 29,4: »Alla atenare, vilka stupat i sjö- eller landstrider, hava ett gravmonument med undantag av dem, som kämpade vid Maraton. På grund av sin tapperhet hava de fått sin grav å ort och ställe. De övriga ligga utmed vägen till [42] Akademien. På deras gravar stå gravstenar med upp­gift om vars och ens namn och demos (fylerna voro indelade i demer, rotar).

När bruket med offentliga begravningar uppstod, veta vi icke. Man har gissat på Solons och Peisistratos tid. Enligt andra skulle det uppstått under eller efter perser­krigen. Lika dåligt underrättade äro vi i fråga om vem som utfärdat bestämmelsen om att ett liktal skulle hållas vid detta tillfälle. Än har man velat anse Aristides eller Kimon som upphovsmän, än har man förlagt dess upp­komst till den perikleiska tiden. Redan i det 458 — alltså tre år efter det Perikles kommit till makten — uppförda dramat Agamemnon gör AiskylosG G) Aischylos, Agamemnon översättning på den grekiska textens versmått jämte inledning av Bernhard Risberg. Stockholm, P. A. Norstedt. 1917. en anspel­ning på bruket att hålla ett lovtal över dem, som stupat i striden, v. 438:

Ty Ares, likväxlarn, vågskålen snabbt
 mitt i lanstumlets hetta sköter om
och sänder blott ett kolnat stoft,
ett tungt, ett tårpressande,
 hem från Troja, gömt i väl
 formad urna: aska är
 männens hela återstod.
Med djupa suckar prisas en
som stridsföraren, en, för det
i kampen han med ära föll.
Risbergs översättning.

Perikles hade redan en gång förut, år 440, efter det samiska krigets slut, hållit ett lovtal över de stupade, vilket mottagits med ett utomordentligt bifall. Antalet stupade under det första krigsåret kan ej ha varit sär­deles stort, enär atenarna enligt Perikles' plan för krigs­föringen huvudsakligen hållit sig på defensiven samt endast företagit smärre operationer. Omedelbart före skildringen av begravningsfesten i Atén har Thukydides redogjort för korintiernas krigiska företag i Akarnanien vintern 431/430.

[43]

S. 28, r. 2 f.

Det är svårt för talaren att riktigt avväga sin fram­ ställning. Åhörarna kunna visserligen var och en i sin stad vara övertygade om sanningen av hans framställ­ning, men av olika, stundom alldeles motsatta motiv, hava de svårt att erkänna denna sanning. Somliga kräva mer av talaren, andra tycka, att han varit allt­för frikostig med sitt beröm.

S. 28, r. 5.

Som motsättning till den erfarne och välvillige å­höraren står den oerfarne, som på grund av av­undsjuka anser, att man överdriver. Antitesen är emellertid försvagad. Hela detta parti är ett prov på Thukydides benägenhet för psykologiska analyser. Mästa­ren på detta område är som bekant Euripides.

S. 28, r. 19.

Då begravningsfesten även gällde de själar, vilka atenarna dyrkade som sina anherrar, måste talaren också erinra om dem. Han gör det emellertid i så stor kort­het som möjligt. Även den närmast föregående gene­rationen behandlas summariskt. Thukydides har förut (I 89-115) redogjort för deras historia.

S. 29, r. 4.

En person ansågs av grekerna med det 40:e levnads­året hava uppnått livets höjdpunkt (ἀκμὴ τοῦ βίου)-. Härefter avstannar utvecklingen, och mognadens tid inträder, vilken varar till omkr. det 60:e året, då ålder­domen vidtager. Perikles var vid tidpunkten för lik­talet på sitt 60:e år.

S. 29, r. 8.

Talaren polemiserar här mot de liktal, som vid andra liknande tillfällen förekommit, och där skildringar av atenarnas krigiska bragder i gammal och ny tid intagit en framstående plats.

S. 29, r. 22.

Aténs statsskick är i motsats till Spartas, som enligt gängse uppfattning fått impulsen till sin lagstiftning från Kreta, originellt. Den atenska författningen hade efter­bildats i flera andra stater, ja år 454 hade t. o. m. en romersk beskickning kommit till Atén för att studera författningen. Denna originalitet gör det överflödigt för [44] atenarna att rätta sig efter andras sedvänjor, d. v. s. andras lagar, institutioner, seder och bruk. Betingelsen för att deltaga i det politiska livet i Atén är, i mot­sats till det oligarkiskt styrda Sparta, ej adelskap, besittning av fast egendom eller en viss census. Aténs demokratiska statsskick är aristokratiskt, om detta ord tages i dess ursprungliga betydelse. Det är ett de bästas herravälde. Jfr. s. 35!

S. 30, r. 8.

Även här framhålles skillnaden mellan Atén och Sparta. En sådan tidstyp som t. ex. Alkibiades vore otänkbar i Sparta. I denna stad förekommo däremot ofta kränk­ande straffbestämmelser såsom t. ex. förvisning från fest­spel, tvång att uppträda i en förnedrande dräkt o. s. v.

S. 31, r. 1.

Atén, handels- och industristaden, där allt nytt både i kulturellt (sofisterna!) och materiellt avseende ström­mar samman, utgör den starkaste kontrast till Sparta, där livet fördes i avskildhet och stränghet, och där allt ytterst går ut på att skaffa dugliga soldater.

S. 31, r. 6.

Det offentliga livet i Sparta utmärktes genom alle­handa hemlighetsmakeri. Särskilt ofta förekommo förvis­ningar av främlingar. Som historieskrivare hade Thu­kydides ofta fått erfara, vilka olägenheter detta hemlig­hetsmakeri vållade forskaren.

S. 31, r. 16.

Redan från barnaåren bliva spartanerna utsatta för drill och exercis för att bliva dugande krigare. Med ett visst klander nämner P. atenarnas lättsinne som en motsats härtill. Detta är emellertid bättre än sparta­nernas drill. Och ehuru atenarna taga det mera lätt, kunna de, som Thukydides med en från tävlingslekarna hämtad bild säger, gå till dem värdiga kämpalekar, d. v. s. de behöva ej inskränka sig till mindre bety­dande uppgifter.

[45]

S. 32, r. 7.

Spartanernas tapperhet grundar sig på lagens bud. Jfr. det bekanta epigrammet över de vid Thermopyle stupade spartanerna:

Främling, en hälsning för till folket uti Lakedaimon,
 att vi ligga såhär. Lydde lagarnas bud.H H) Se t.ex. Pontén, Frithiof, Grekisk läsebok för nybörjare, Geber, Stockholm, 1920, s. 28 r. 9 f.

S. 32, r. 17.

Jag har här sökt återgiva det oöversättliga: φιλοκαλοῦμέν τε γὰρ μετ' εὐτελείας καὶ φιλοσοφοῦμεν ἄνευ μα­λακίας.

S. 32, r. 23.

Spartanerna däremot fingo endast vara krigare och statsmän. Annan borgerlig verksamhet var dem för­bjuden. Hela deras liv tillhörde staten, som styrdes av ämbetsmännen och oligarkregeringens rådsförsamling. Folkförsamlingen däremot är betydelselös. Helt annor­lunda i Atén. Där avgöras ärendena i folkförsamlingen utav medborgarna själva. Och under debatterna får den enskilde rika tillfällen att bilda sig en personlig uppfattning om sakerna.

S. 33, r. 15.

Detta parti syftar med all sannolikhet på atenarnas för­hållande till bundsförvanterna. Atén har i farans stund med mod och självuppoffring åtagit sig bundsförvan­ternas sak och räddat dem från förtryck. Sparta där­emot svek. Och även sedan ha bundsförvanterna fått åtnjuta fördelarna av att tillhöra det attiska riket. När de nu knota och visa sig likgiltiga, så bevisar detta att den, som mottagit en välgärning, blir trög, när det gäller att återgälda densamma. Eduard Meyer., Forsch. II, s. 400.

S. 34, r. 6.

Inför glansen av Perikles' tidevarv förbleknar gångna tiders historia. Icke utan ringaktning uttalar sig Thu­kydides om sina föregångare. Hans verk är icke av­sett att vara »en öronfägnad för stunden utan är ett förvärv för evärdeliga tider». Atenarna ha i så väl med- som motgång visat samma sinnelag. Även neder­laget vittnar om deras hjältemod.

[46]

S. 35, r. 4.

Perikles brukade angiva sitt och sina anhängares för­hållande till staden under bilden av ett förhållande till en älskad kvinna. De voro stadens älskare. Motstån­darna tadlade honom för hans iver att utsmycka sta­den: hon skrudades liksom en lättfärdig kvinna. Här låter Perikles atenarna smycka den älskade med sina dygder.

S. 36, r. 13.

Perikles uppmanar sina landsmän att bliva stadens älskare. De stupade hava icke kunnat vägra den älskade sitt hjältemod, när hon behövde det, utan ägnat henne detsamma som ett det skönaste offer.

S. 37.

Så ofta man skall förhärliga tapperheten och manna­modet — t. ex. strax före början av en strid — kom­mer man att erinra om dessa män.

Härefter komma uppmuntringar och trösteord till de anhöriga.

S. 39.

Det grekiska ordet εὔκλεια har en betydligt djupare be­tydelse än det svenska ära. Det betecknar den bild, under vilken den hädangångne skall leva i eftervärldens minne. Det låg makt uppå, att denna bild blev så vär­dig som möjligt (καλός, dignus). Jämför i detta av­seende Faidras berömda monolog i Euripides' Hippoly­tos 372

S. 40.

En atensk medborgare blev myndig vid 18 års ålder. Han inträdde då i efebernas klass och skulle göra krigstjänst som hoplit (tungtbeväpnad). Av staten ut­rustades dessa efeber fullständigt.

En skön och äkta grekisk bild avslutar talet: I täv­lingarna om medborgardygd utdelar staten segerkransen.

S. 40, r. 9.

Klagoropet över den avlidne (χαῖρε) hörde till den ritualmässiga handlingen.


Tryckfel

Sid. 41 r. 2 står S. 31 f., skall vara S. 26 f.