Les Misères de la Femme Mariée

i

Les Misères de la Femme Mariée

Où se peuuent voir les peines & tourmens qu'elle reçoit durant sa vie.

Mis en forme de Stances, par Madame

LIEBAVLT.

Pierre Menier

A PARIS,

Chez PIERRE MENIER, demeurant à la porte ſainct Victor.

iii

A Madame de Medi­ne

Religieuse avx Ammurez de Rouen.

MADAME, les hommes en géneral ſont ſi diuers en leurs opiniōs, que par manière de dire, chacun veut maintenir la ſienne particuliere a­uecques des raiſons bien ſouuent qui ſont du tout alienees de raiſon. Les Philoſophes du temps paſſé nous ont laiſſé à la memoire, que la nature, qui eſt le Dieu ſupreſme, auoit mis entre mains aux hommes, pour s'en ſer­uir, certaine eſpece de biens qu'ils appelloient in­differens, c'eſt à dire, qui n'apportoient ny bien ny mal aux hommes, ſinon en tant que les hommes les applicquoient à l'vſage, fuſt à bien ou à mal, com­me l'on peut dire de l'or, l'argent, le fer & autres metaux & bref de toutes choſes inanimeeſ : Ainſi auonſ nous en la Police, tant ciuile, que meſme en l'Eccleſiaſtique certaines choſes qui ſont indiffe­rentes, & non pas neceſſaires du tout, comme, en ivcelle-cy, nous autres, qui ſōmes plus zeles, ne ſom­mes tenus de croire outre & pardeſſus ce qui eſt comprins dans les tables de la Loy que Dieu nous a donnees par le bon Pere Moyſe & ce que l'Egliſe nous commande de croire : le reſte demeurant à la diſcretion d'vn chacun, que ſi l'on nous propoſe quelque choſe d'auantage, c'eſt pluſtoſt par conſeil que par ordonnance & commandement exprès. Tout de meſme en la Police ciuile, prenant pour exemple le ſubiet du preſent Liuret que ie vous ay adreſſé. Car c'eſt bien vne choſe que le mariage qui demeure entierement à la diſpoſition volontaire des hōmes, contre les neceſſitez qu'y apportoient iadis les anciens Ethniques & Payens, ne differans en beaucoup de choſes des beſtes bruttes que de la ſeule parole. Et ce vaiſſeau d'election, Monſieur S. Paul en parlant en ſes Epiſtres dit en ces termes : Que qui ſe marie fait bien, mais qui ne ſe marie point fait encore mieux.A A) Se 1 Kor. 7:38. Comme s'il vouloit en­tendre que l'on s'en abſtînt pour vouer à Dieu ſa virginité, ce qui ne ſe peut toutes fois maintenir ai­ſement ny obſeruer vn tel vœu, ſans y apporter pour aide & ſupport la prière, le ieuſne & la ſoli­tude, ainſi que vous faites, Madame, qui eſt vn gen­re de vie, à la verité, qui excelle d'autant le mariage, que la contemplatiue a touſiours eſté preferee à l'actiue.B B) Se Vie contemplative. Ce que Dieu meſme confirme de ſa pro­pre bouche en ſō ſainct Euangile, parlant des deux ſœurs qui auoient ſuiuy diuiſément & l'vne & l'autre vie, quand il dit que celle qui auoit delaiſſé vla cure des choſes terriennes pour vacquer à la priere, auoit eſleu la meilleure part ſans le prendre au ſubiet qui eſt traicté dans ce Liuret,C C) Se Luk. 10:38-42. ny pour les occaſions qu'il rapporte concurer ſouuent auec le mariage, ce que vous verrez plus amplement comme le permettra voſtre loiſir : vous ſuppliant au reſte de le prendre en bonne part & que par la ſouuenance que i'ay eue de vous, vous, en pareil ayez ſouuenance de moy en vos bonnes prieres, que Dieu vueille exaucer. A dieu.

Voſtre treſhumble & tres-affectionné
CLAVDE LEVILLAIN,

Till Fru de Medi­ne

Nunna hos Dominikan­systrarna i Rouen.

MIN FRU,D D) Dominikansystrarna i Rouen, kallades les emmurées, de mur­omgärdade, eftersom klostret låg bakom höga murar. människorna har vanligtvis så skilda uppfattningar, att man skullle kuna säga, att var och en vill behålla sina alldeles egna av skäl, som ofta är fullständig främmande för förnuftet. Gånga tiders Filosofer har till oss lämnat kunskapen, att naturen, som är den högsta Guden, i människans händer har placerat, en viss sorts gåvor, som hon skall nyttja sig av, som de kallar oväsentliga, det vill säga, vilka varken bringade gott eller ont till människan, för så vitt hon själv inte använde dem för gott eller ont, vilket man kan säga om guld, silver, järn och andra metaller, kort sagt om alla livlösa saker: Sålunda har vi i Staten, såväl i den civila, som i den kyrkliga, vissa saker, som är oväsentliga, och alls inte nödvändiga, som i det här, vi andra, som är mer nitiska, är inte nödgade att tro utöver, vad som står på lagtavlorna, vilka Gud gav oss genom den gode fadern Mose, och vad Kyrkan befaller oss att tro: resten blir kvar åt vars och ens omdöme, så om man föreslår oss något ytterligare, är det snarare genom råd, än genom yttryckliga order och befallningar. Ändå i den civila staten, med denna skrift, som jag skickat till Er, som exempel: ty nu är det så med äktenskapet, som fortfarande fullständigt står till människans frivilliga förfogande, till skillnad från nödvändigheten, som förr påtvingades de forna Avgudadyrkarna och Hedningarna, som inte skilde sig mycket från de vilda djuren, förutom genom talförmågan. Och det utvalda redskapet, Sankt Paulus, talar om detta i sina Brev sålunda: att den som gifter sig gör rätt, men att den som inte gifter sig gör bättre. Som ville han förstå, att man avstår från det, för att lova Gud sin jungfrudom, som inte alltid enkelt kan behållas, eller att ett sådant löfte inte kan hållas, utan att ta bönen, fastan, och enskildheten till hjälp, så som Ni gör, min Fru. Dette är i sanning ett slags liv, som överträffar äktenskapet lika mycket, som det kontemplativa livet alltid har föredragits framför det aktiva. Vilket Gud själv i sitt heliga Evangelium stadfäster med sin egen mun, när han nämner två systrar, som var för sig hade följt det ena eller andra livet och säger, att den som övergav omsorgen om livets bekymmer, för att ägna sig åt bön, hade fått ut det mesta, utan att ta det i beaktande, som behandlas i denna Skrift, och heller inte för de tillfällen, som den hävdar ofta tävlar med äktenskapet, vilket Ni kommer att se fullständigare, som Er ledighet tillåter. Och bönfaller Er dessutom, att ta väl upp och att genom den hågkomst jag har av Er, så har Ni, på samma sätt, en hågkomst av mig i Era böner. Farväl.

Er ödmjukaste och mest tillgivne
CLAUDE LEVILLAIN,
E E) Möjligen Claude Le Villain (1571? - 1648), som verkade i Rouen från 1597.

vi

Sonnet à ladicte Dame.

Bon Dieu que l'homme eſt ſouuent miſerable,
Souuent ie dy, mais laſ ! c'eſt pour touſiours
Le long deſ nuicts, tout le long de ſes iours,
Eſtant debout, ou aßiſ à la table.

5C'eſt vn ſablon inconſtant & muable
Comme le vent, c'eſt vn fourneau d'amours,
Suiuant ſes veux par mille ordeſ deſtours,
Subiet d'enuie & la chaſſe du diable.

Que s'il deſire arreſter ſes mal'heurs,
10Ainſi que toy, qu'il monſtre ſes douleurs
Au Medecin & de mort & de vie.

Diſant, mon Dieu, aye pitié de moy
Donne moy paix & me retire à toy
Car mon ame eſt de trop de maux ſuiuie.

Sonett till nämnda Fru.

Gode Gud, att människan ofta är ynklig,
säger jag ofta, men ack, det är för alltid,
nätterna igenom och hela dagarna igenom,
stående eller sittande vid sitt bord.

Det är en fin sand, obeständig och föränderlig
av vinden, det är en kärlekarnas härd, som
ansätter hennes löften med tusen skändliga avvägar,
utsatt för begär och vilda jakten.F F) Jämför Odens jakt, i Frankrike Chasse fantastique och i Normandie Cache Hellequin.

Att, om hon önskar få slut på sin olycka,
må hon, liksom du, visa sina smärtor
för Läkaren over liv och död.

Och säga, min Gud, förbarma dig över mig,
giv mig frid och tag mig till dig,
ty min själ jagas av allt för många synder.

1

Les Misères de la Femme Mariée

 Muſes, qui chaſtement paſſez voſtre bel âage,
Sans vous aſſuiettir aux loix du Mariage,
Sçachant combien la femme y endure de mal,
Fauoriſez moy tant que ie puiſſe deſcrire
5Les trauaux continus & le cruel martyre,
Qui ſans fin nous tallonne en ce ioug nuptial.

 Du Soleil tout-voyant, la lampe iournaliere
Ne ſçauroit remarquer en faiſant ſa carriere,
Rien de plus miſerable & de plus tourmenté,
10Que la femme ſubiette à ces hommes iniques,
Qui depourueuz d'amour, par leurs loix tiraniques
Se font maiſtres du corps & de la volonté.

 O grād Dieu tout-puiſſant ! ſi la femme, peu caute
Contre ton ſainct vouloir auoit fait quelque faute,
15Tu la deuois punir d'vn moins aigre tourment ;
Mais las ! ce n'eſt pas toy, Dieu remply de clemence,
2 Qui de tes ſeruiteurs pourchaſſes la vengeance :
Tout ce mal'heur nous vient des hommes ſeulemēt.

 Voyant que l'homme eſtoit triſte, melancolique,
20De ſoy-meſme ennemy chagrin & fantaſtique ?
Afin de corriger ce mauuais naturel,
Tu luy donnas la femme, en beautez excellente,
Pour fidele compagne & non comme ſeruante,
Enchargeant à tous deux vn amour mutuel.

25Ô bien heureux accord, ô ſacree alliance,
Preſent digne des Cieux, gracieuſe accointance
Pleine de tout plaiſir, de grace & de douceur :
Si l'homme audacieux n'euſt à ſa fantaiſie
Changé tes douces loix en dure tyrannie
30Ton miel en amertume & ta paix en rigueur.

 A peine maintenant ſommes nous hors d'enfēce,
Et n'auons pas encor du monde cognoiſſance,
Que vous taſchez deſia par dix mille moyens
Par preſens & diſcours, par des larmes contraintes,
35A nous embaraſſer dedans vos labyrintes,
Vos cruelles priſons, vos dangereux liens.

 Et comme l'Oiſeleur, pour les oiſeaux attraire
En ſes pipeuſes rhets ſçait ſa voix contrefaire.
Auſſi vous, par eſcrits cauteleux & ruſez
40Faites ſemblant d'offrir vos bien humbles ſeruices
A nous, qui ne ſçachant vos fraudes & malices,
Ne penſons que vos cœurs ſoient ainſi deſguiſez

3  Nous ſōmes voſtre cœur, nous ſōmes vos maiſtreſſes
Ce ne ſōt que reſpects, ce ne ſont que careſſes
45Le Ciel, à vous ouïr ne nousG G) vous i trycket. eſt rien au pris ;
Puis vous ſçauez dōner quelque anneau, quelque chaiſne
Pour nous reduire après en immortelle geſne.
Ainſi par des appas le poiſſon ſe ſent pris,

 Mais quelle deité ne ſeroit point ſurpriſe
50En vous voyant vſer de ſi grande feintiſe ?
Et voyant de vos yeux deux fontaines couler ?
Qui penſeroit bon Dieu, qu'vn ſi piteux viſage
Auec la cruauté d'vn deſloyal courage
Couuaſſent le poiſon ſous vn braue parler.

55Ainſi donc nous laiſſons la douceur de nos meres
La maiſon paternelle & nos ſœurs & nos frères,
Pour à Voſtre vouloir pauuretté conſentir ;
Et vn ſeul petit mot promis à la legere
Nous fait viure à iamais en peine & en miſère,
60En chagrin & douleur par vn tard repentir.

 Le iour des Nopces vient iour plein de faſcherie
Bien qu'il ſoit deſguiſé de fraude & tromperie
Borne de nos plaiſirs ſource de nos tourmens.
Si de bon iugement nos ames ſont atteintes,
65Nous deſcouurons à l'œil que ces lieſſes feintes
Ne ſeruent en nos maux que de deſguiſement.

 Le ſon des inſtrumens, les chanſons nompareilles
Qui d'accords meſurez rauiſſent les oreilles
4 Les chemins tapiſſez, les habits ſomptueux,
70Les banquets exceſſifs, la viande excellente,
Semblent repreſenter la boiſſon mal plaiſante
Où l'on meſle parmy quelque miel gracieux.

 Encore maintenant pour faire vn mariage
On ſonge ſeulement aux biens & au lignage
75Sans cognoiſtre les mœurs & les complexions
Par ainſi ce lien trop rigoureux aſſemble,
Deux contraires humeurs à tout iamais enſemble,
Dont viennent puis apres mille diſcenſions.

 On ne ſçauroit penſer combien la ieune femme
80Endure de tourment & au corps & à l'ame
Subiette à vn vieillard remply de cruauté
Qui iouit à ſon gré d'vne ieuneſſe telle :
Pource qu'il la veut faire, ou dame ou damoiſelle,
Et pource qu'il eſt grand en biens & dignité.

85Luy qui auoit couſtume auparauant follaſtre
De diuerſes amours ſes ieunes ans eſbattre
Entretenant ſa vie en toute oiſiueté,
Se ſent or' accablé de quelque mal funeſte,
Qui mal gré qu'il en ait dans ſon lit le moleſte
90Aſſez digne loyer de ſa lubricité.

 La femme prend le ſoin d'appreſter les viandes
Qui au gouſt du vieillard ſeront les plus friandes,
Sans prendre aucun repos ny la nuict ny le iour
Et luy ſe ſouuenant de ſa folle ieuneſſe,
5 95Si tant ſoit peu ſa femme aucune fois le laiſſe,
Penſe qu'elle luy veut, iouer vn mauuais tour.

 Et lors c'eſt grand pitié : car l'aſpre ialouzie
Tourmente ſon eſprit, le met en frenaiſie,
Et chaſſe loin de luy tout humain ſentiment.
100Les plus aigres tourmens des ames criminelles
Ne ſont pour approcher des peines moins cruelles
Que ceſte pauure femme endure iniuſtement.

 Auſſi voit-on ſouuent qu'vn homme mal-habille
Indigne, eſpouzera quelque femme gentille,
105Sage, de rare eſprit & de bon iugement
Mais luy ne faiſant cas de toute ſa ſcience,
(Comme la cruauté ſuit touſiours l'ignorance),
L'en traitera plus mal & moins humainement.

 Au lieu que ſi c'eſtoit vn diſcret perſonnage
110Qui auec le ſçauoir euſt de raiſon l'vſage
Il la rechercheroit & en feroit grand cas :
Se reputant heureux que la grace diuine
D'vn don ſi precieux l'auroit eſtimé digne
Mais certes vn tel homme eſt bien rare icy-bas.

115Si le Cynique Grec au milieu d'vne ville
N'en peut trouuer vn ſeul entre plus de dix mille,
Tenant en plain midy la lanterne en ſa main,
Ie penſe qu'il faudroit vne torche bien claire
En ce temps corrompu & ſe pourroit bien faire
120Qu'on deſpendroit le temps & la lumière en vain.

6  Car vrayment c'eſt l'eſprit & ceſte ame diuine
Recognoiſſant du Ciel ſa première origine,
Qui fait le vertueux du nom d'homme appeller,
Et non pas celuy là qui ſeulement ſ'arreſte,
125Au corruptible corps, commun à toute beſte,
Qui vit deſſous les eaux, ſur la terre ou en l'air.

 Il ſeroit donc beſoin de grande preuoyance
Ains que faire vn accord d'vne telle importance,
Qui ne peut ſeulement que par mort prendre fin :
130Attendu pour certain que ce n'eſt choſe aiſée
À quelque homme que ſoit vne femme eſpouzée
De la voir ſans ennuy, ſans peine & ſans chagrin.

 S'elle en eſpouſe vn ieune, en plaiſirs & lieſſe,
En delices & ieux paſſera ſa ieuneſſe,
135Deſpendra ſon argent ſans qu'il amaſſe rien
Bien que ſa femme ſoit aſſez gentille & belle
Si aura il touſiours quelque amie nouuelle
Et ſera reputé des plus hommes de bien.

 Car c'eſt par ce moyen que l'humaine folie
140A du grand Iupiter la puiſſance eſtablie,
Pource que meſpriſant ſa Iunon aux beaux yeux
Sans eſclauer ſon cœur ſous le ioug d'Hymenée,
Suiuant ſa volonté laſche & deſordonnée,
Il ſema ſes amours en mille & mille lieux.

145Et quoy ? voyōs nous pas qu'ils cōfeſſēt eux meſmes
Si l'ō ſe ſēt eſpris de quelque amour extrême,
7 Pour en eſtre deliure, il ſe faut marier,
Puis ſans auoir eſgard à ſerment ny promeſſe
Faire enſemble l'amour à diuerſes maiſtreſſes,
150Et non en vn endroit ſa volonté fier.

 Si c'eſt quelque pauure hōme, helas : qui pourroit dire
La honte, le meſpris, le chagrin, le martyre
Qu'en ſon pauure meſnage il luy faut endurer
Elle ſeulle entretient ſa petite famille
155Eſlèue ſes enfans les nourrit, les habille,
Contre gardant ſon bien, pour le faire durer.

 Et toutes-fois encor l'homme ſe glorifie
Que c'eſt par ſon labeur que la femme eſt nourrie,
Et qu'il apporte ſeul ce pain à la maiſon.
160C'eſt beaucoup d'acquerir : mais plus encor ie priſe
Quand l'on ſçait ſagement garder la choſe acquiſe
L'vn deſpend de fortune & l'autre de raiſon.

 S'elle en eſpouze vn riche, il faut qu'elle ſ'attēde
D'obeir à l'inſtant à tout ce qu'il commande
165Sans oſer ſ'enquerir pourquoy c'eſt qu'il le fait.
Il veut faire le grand & ſuperbe deſdaigne
Celle qu'il a choiſie pour eſpouze & compaigne
En faiſant moins de cas que d'vn ſimple valet.

 Mais que luy peut ſeruir d'auoir vn homme riche
170S'il ne laiſſe pourtant d'eſtre villain & chiche ?
S'elle ne peut auoir ce qui eſt de beſoin
Pour ſon petit meſnage : ou ſi vaincu de honte,
8 Il donne quelque argent de luy en rendre compte
Comme vne chambrière il faut qu'elle ait le ſoin.

175Et cependant Monſieur, eſtant en compagnie
Alors prodiguement ſes eſcus il manie,
Et hors de ſon logis ſe donne du bon temps
Puis quand il ſ'ē reuient faſché pour quelque affaire
Sur le ſueil de ſon huis laiſſe la bonne chère
180Sa femme a tous les cris, d'autres le paſſetemps.

 Il cherche occaſion de prendre vne querelle
Qui ſera bien ſouuent pour vn bout de chandelle,
Pour vn morceau de bois, pour vn voirre caſſé.
Elle qui n'en peut mais porte la folle enchère
185Et ſur elle à la fin retombe la colère,
Et l'iniuſte courroux de ce fol inſenſé.

 Ainſi de tous coſtez la femme eſt miſerable
Subiette à la mercy de l'homme impitoyable :
Qui luy fait plus de maux qu'on ne peut endurer.
190Le captif eſt plus aiſe & le pauure forçaire
Encor en ſes mal heurs & l'vn & l'autre eſpère
Mais elle doit ſans plus à la mort eſperer.

 Ne s'en faut éſbahir puis qu'eux pleins de malice
N'ayans autre raiſon que leur ſeulle iniuſtice
195Font & rompent les loix ſelon leur volonté
Et vſurpans tous ſeuls à tort la ſeigneurie,
Qui de Dieu nous eſtoit en commun departie
Nous rauiſſent, cruels ! la chère liberté.

9  Ie laiſſe maintenant l'incroyable triſteſſe
200Que ceſte pauure femme endure en ſa groſſeſſe
Le danger où elle eſt durant l'enfantement
La charge des enfans ſi penible & faſcheuſe.
Combien pour ſon mary elle ſe rend ſoigneuſe
Dont elle ne reçoit pour loyer que tourment.

205Ie n'aurois iamais fait ſi ie veux entreprendre
O Muſes par mes vers de donner à entendre
Et noſtre affliction & leur grand' cruauté,
Puis, en renouuellant tant de iuſtes complaintes
I'ay peur que de pitié vos ames ſoient atteintes
210Voyant que voſtre ſexe eſt ainſi mal traicté.[1]

FIN.

Den gifta kvinnans vedermödor

Muser, som kyskt tillbringar era bästa år,
utan att vara föremål för äktenskapets lagar,
att veta, hur mycket kvinnan står ut med där,
hjälp mig, så att jag kan beskriva
de eviga mödorna och de grymma marterna,
som utan ände följer oss i detta äktenskapliga ok!

För den allseende Solen, det dagliga ljuset
skulle under sin resa märka,
finns inget mer ynkligt och mer plågat,
än en kvinna underkastad dessa orättvisa män,
som berövade kärleken, med sina tyranniska lagar
gör sig till härskare over kropp och själ.

O store allsmäktige Gud, om en kvinna, något litet
mot din heliga vilja försyndade sig,
skulle du straffa henne med en mindre bitter plåga;
Men ack, det är inte du, barmhärtige Gud,
som för dina tjänare jagar vedergällning:
all denna olycka når oss från männen allena.

Du såg, att mannen var ledsen, melankolisk,
för sig själv en sorglig och underlig fiende.
För att rätta detta dåliga drag,
du gav honom den underbart sköna kvinnan,
som trogen ledsagare, men inte som tjänarinna,
och fyllde dem båda med en ömsesidig kärlek.

O lyckliga överenskommelse, o heliga förbund,
gåva värdig himmeln, nådiga bekantskap,
full av allt nöje, av nåd och av ljuvhet:
Om den våghalsige mannen inte på eget bevåg
hade ändrat din ljuva lag till ett tungt tyranni,
din honung till bitterhet och din fred till stränghet.

Knappt har vi en gång lämnat barndomen,
och känner ännu inte världen,
så försöker ni redan på tusen vägar
med närvaro, förmaningar och frampressade tårar,
att besvära oss med era labyrinter,
era grymma fängelser, era farliga band.

Och som Fågelfångaren, för att locka fåglarna
i sins pipor vet att förställa rösten.
Låtsas även ni, genom sluga och listiga skrifter,
att erbjuda era mycket ödmjuka tjänster
för oss, som inte känner ert lurendrejeri och elakhet
och inte tror era hjärtan kan vara så förställda.

Vi är era hjärtan, vi är era älskarinnor,
detta är ju bara hänsyn, detta är ju bara ömhet.
Himlen är för oss intet, jämfört med att höra er:
Ty ni vet, att ge någon ring, någon kedja,
för att beveka oss efter en oändlig förlägenhet.
Just så känner sig fisken fångad av betet.

Men vilken gudom skulle inte förvånas,
att se er använda en sådan stor förevändning?
och från era ögon se två källor strömma?
Vem, gode Gud, skulle tro, att ett så önkligt ansikte
med grymheten ur ett trolöst mod,
dolde giftet med fagert tal.

Sålunda alltså lämnar vi våra hulda mödrar,
Fadershuset, våra systrar och våra bröder,
för att samtycka till er fattiga vilja;
Och ett enda litet ord lättvindigt avgivet
får oss att för evigt leva med pina och elände,
i sorg och smärta på grund av en sen ruelse.

Med Bröllopsdagen kommer en dag full av osämja
även om den är förklädd med svek och bedrägeri,
våra ​​nöjens gräns, våra plågors ursprung.
Om våra själar begåvats med gott omdöme,
kan vi med egna ögon se, att dessa glada lister
för vår olycka bara tjänar såsom förklädnad.

De välljudande instrumenten, de makalösa sångerna,
som med jämna ackord behagar öronen,
de utlagda mattorna, de överdådiga kläderna,
de överdådiga banketterna, det utmärkta maten
verkar få drycken att framstå som oangenäm,
som man blandar med lite behaglig honung.

Också nu för tiden tänker man
inför ett bröllop bara på tillgångar och härstamning,
utan att känna till sätt och kynne,
genom detta alltför rigoröst slutna band
är två motsatta sinnen för alltid tillsammans
och ur detta kommer sedan tusen tvister.

Man kan inte föreställa sig, vad en ung kvinna
utstår av plåga till kropp och själ
drabbad av en hatfylld gubbe,
som njuter som han vill av en sådan ungdom:
eftersom han vill göra henne till Fru eller Fröken
och eftersom han har betydande tillgångar och värdighet.

Han, som brukade ha den utsvävande vanan,
att fördriva sina ungdomsår med olika förälskelser
och leva sitt liv i fullständig sysslolöshet,
känner sig överhöljd av en förödande olycka,
trots att han i sängen lär få den mödosamma,
men rätt passande betalningen för sin kättja.

Kvinnan tar hand om att tillreda maten,
så att det för gubbens gom är smakligast,
utan att få någon vila, natt eller dag.
Medan han, som minns sin glada ungdom,
om det vore så, att hans fru någonsin lämnar honom,
skulle tror, att hon vill spela honom ett spratt.

Och då blir det mycket trist: ty den bittra svartsjukan
plågar sinnet, får det att hetsa upp sig,
och jagar bort från det varje mänsklig känsla.
De brottsliga själarnas bitteraste plågor
är tillnärmelseevis inte mindre grymma straff,
som denna stackars kvinna orättvist uthärdar.

Ofta ser vi också, en illa klädd man,
ovärdig, gifta sig med någon snäll kvinna,
klok, med sällsynt begåvning och gott omdöme,
men han bryr sig inte om allt hennes kunnande,
(eftersom grymhet alltid följer på okunnighet),
behandlar han henne sämre och mindre humant.

Om det däremot det vore en diskret karaktär,
som medvetet gjorde bruk av förnuftet,
utforskade han efter henne och görde en stor sak av det
och skattade sig lycklig över den gudomliga nåden,
att en så värdefull gåva ansågs honom värdig,
men en sådan man är faktiskt rätt sällsynt häromkring.

Om den Grekiske CynikernH H) Diogenes från Sinopeomkring 412 f.Kr. - omkring 323 f.Kr., grekisk filosof. mitt staden
inte kunde hitta en enda bland mer än tiotusen,
vid middagstid med en lykta i handen,
tror jag att en mycket klar fackla behövdes
i denna korrupta tid och man kunde mycket väl
förgäves slösa både tid och ljus.

Ty faktiskt är det detta sinne och gudomliga själ,
som förstått sitt Himmelska ursprung,
som får den hedervärdige, att ta sig namnet man,
och inte den, som bara stannar upp
vid den fördärvliga kroppen, gemensam för alla djur,
boende under vattnet, på land eller i luften.

Det krävs sålunda en stor framsynthet,
för att ingå en så viktig överenskommelse,
som inte avslutas genom annat med döden:
givet för några, att det inte är enkelt
för någon man gift med en kvinna,
att se henne fri från besvär, plågor och sorg.

Gifter hon sig med en ung, som i nöjen och förströelse,
i njutningar och lekar kommer att framleva sin ungdom,
slösar han bort sina pengar, utan att tjäna något.
Och trots att hans hustru är ganska snäll och vacker,
kommer han alltid att ha någon ny vän
och betraktas som en av de yppersta männen.

Ty det är på detta sätt, som mänsklig galenskap
har etablerat den store Jupiters makt,
som föraktandee sin stoltblickandeI I) Erland Lagerlöfs översättning av Heras epitet βοῶπις (koögd) i Iliaden Juno
utan att underkasta sitt hjärta Hymens ok,
följde sin slappa och vårdslösa vilja
och sådds sin kärlek på tusen och åter tusen platser.

Än sen? Ser vi inte, att de själva erkänner,
att känner man sig gripen av en gränslös kärlek,
måste man, för att ge sig hän, gifta sig,
för att sedan utan hänsyn till ed eller löfte,
samtidigt uppvakta olika älskarinnor,
fast inte på något ställe binda sig.

Om det är en fattig man, ack: vem kan beskriva
skammen, föraktet, sorgen, marterna,
som hon måste uthärda i sitt fattiga hushåll.
Hon ensam försörjer sin lilla familj,
uppfostrar barnen, ger dem mat, klär dem,
hushåller med sina tillgångar, för att få dem att räcka.

Och hela tiden förhärligar mannen sig,
att det är genom hans arbete, som hon försörjs,
och att han ensam sätter maten på bordet.
Det är mycket att skaffa: men än mer prisar jag,
när man vet, att vist behålla det skaffade,
det ena hänger på förmögenhet och det andra på förnuft.

Om hon gifter en rik, måste hon vara beredd,
att direkt lyda allt, som han befaller,
utan att våga fråga, varför han gör det.
Han, som vill vara stor och betydande, ringaktar
henne, som han valde till hustru och följeslagare,
genom att göra henne obetydligare än en simpel tjänare.

Men vad kan det tjäna henne, att ha en rik man,
om han inte slutar att vara elak och snål?
Om hon inte får vad som behövs
för sitt lilla hushåll; eller då han skäms,
han ger henne lite pengar, som skall redovisas,
så måste hon vara noggrann som en piga.

Och under tiden hanterar Herrn sina pengar
frikostigt, när han är i sällskap,
och utanför hemmet kostar han på sig.
Men när han kommer hem förargad över någon sak,
glömmer han på tröskeln det glada festandet,
hon får allt gap, hos andra finns förströelsen.

Han söker tillfällen, att starta gräl,
som ganska ofta kommer att vara om en ljusstump,
om lite ved, om ett trasigt glas.
Hon, som inget kan göra, får ta konsekvenserna
och henne drabbar slutigen raseriet
och denne galne dåres orättvisa vrede.

Sålunda är kvinnan på alla sätt eländig,
underställd den hänsynslöse mannens villkor,
som skadar henne mer än man kan uthärda.
En fånge har det bättre och den stackars galärslaven
fast i sin olycka, men båda har hoppet,
men hon kan inte hoppas på annat än döden.

Förvånas inte, att de är fulla av illvilja
och ingen drivkraft har, utom sin orättfärdighet.
De stiftar och bryter lagar efter eget godtycke
och, då de ensamma tillskansat sig makten,
som Gud fördelat bland oss alla,
berövar skurkarna oss den älskade friheten.

Jag bortser nu från det otroliga lidandet
denna stackars kvinna utstår under havandeskapet,
faran hon utsätts för vid förlossningen,
ansvaret för barnen, så arbetsamt och besvärande.
Hur mycket omsorg ägnar hon inte sin man,
för vilken hon inte lönas med annat än plågor.

Jag borde aldrig ha skapat, men jag vill försöka,
o Muser, att med mina verser ge en förståelse
för vårt lidande och deras stora grymhet.
Fast genom att upprepa så mycket berättigt klander,
är jag rädd, att era själar skall drabbas av medlidande,
när ni ser ert kön så illa behandlat.

SLUT.