Trädet på graven

Hjalmar Söderberg

Trädet på graven

Februari 1915.

[62] Det växer på en grav
ett litet träd med blom och tagg,
och vad den döde en gång gav,
det gömmer minnet,
det vattnar morgonens och kvällens dagg.

Till graven kom en ung docent
— han hade säkert intet ont i sinnet —
och vad den döde sagt på pränt
och vad han skvallervägen hört som känt
(men inte därför hänt) han bar i minnet.
Det var hans yrke, själv poetiskt impotent,
att böka om i diktens blomstersängar,
och på dess gröna ängar
hans gång var lekfull liksom kalvens dans,
och stora som en kossas ögon sågo
hans ögon emot land som lågo
för skumt och fjärran för en blick som hans.

[63] Han såg på trädet med dess tagg, och blom
och tänkte först: här måste hållas dom!
Men tänkte sedan: nej, den döde
var ändå alltför stor i diktens värld,
och jag är kanske än för litet lärd
att hålla dom och räfst med skaldens öde ...
Men hur docenten står och ser och ser
på trädet med dess rikedom
av gömda taggar under blad och blom,
och hur han tänker mer och mer
på skaldens verk, och hur han vänder orden
om mörkret över vägarna på jorden
och om hur lätt det är att fara vill;
och hur docenten lägger ut (och till)
hans fantasi går in ett litet paktum
med skvaller, gissningar och vad ni vill
— och resultatet blir: ett biografiskt faktum.

Han synar prat och diktning härs och tvärs
och hör så säkert under allting tona
ett minne av ett brott,
men ger som straff åt skalden blott
— ty han är ädelmodig — att försona
allt vad han gjort och inte gjort — med vers ...
Och han gör synden stor
och röd av våld och fet av hor,
[64] men blott för glädjen att få stort förlåta,
så att små änglar däråt månde gråta.

Ty änglar gråta stjärnor till att lysa
oss mänskor, när vi frysa
och det är mörkt på vägarna och haven.
Och därför som en mild försoningspräst
och med en hög serafisk gest
åt stjärnorna docenten BöökA A) Fredrik Böök, 1883-1961, professor i litteraturhistoria, författare och kritiker samt ledamot av Svenska Akademien.
bak busken dök
och gjorde något fult på skaldegraven.[1]

*

Den trösten finns: det vore nog en villa
att tro att mannen mente något illa.
"Det borde varit stjärnor", men det blev
— det som docenten skrev.[2]