P.D.A. Atterbom
Petrarcas Kröning
345
Aldrig, o sol, du klarare lyst på ditt älskade Roma,
Aldrig, Italiens April, skönare morgon du gaf.A A) 8 april 1341.
Mellan cypresserna sträckt, i bädden av rankor och murgrön
Vaknar på kullarna gladt eviga spillrornas verld.
Hvilka jublande rop! trumpetklang! hvimlande skaror!
Städernas drottning! hvarför strålar din blick så idag? —
"Vet! uppståndelsens helg i dubbel mening vi fira",
Svarar en vingårdsman, putsad, i dörrn af sitt hus:
"Främling! triumfernas tid är tillbaka kommen; vi kröna
Hjeltarnes skalder, tilldess hjeltarne sjelfve stå opp.
Allt har försunkit hos oss af fädernes herrlighet: endast
Minnet och Dikten ännu känna sitt Roma igen.
Redan på branten det stod af sin graf, när åt Stilicos älsklingB B) Flavius Stilicho, ca 365-408, romersk general och statsman, av vandalsk härkomst och född i Germanien.
Lagern det räckte med svag, tynande moderlig hand;
Snillet förstummade se'n, och barbarerne plundrade lagern:
LaurasC C) Den av Petrarca i sina Canzoniere omsjungna. Möjligen var hon Laure de Sade, född de Noves, 1310 - 6/4 1348. och ScipiosD D) Publius Cornelius Scipio Africanus, 235-183 f.Kr., romersk fältherre i andra puniska kriget och i den romerska republiken. Betvang Hannibal i slaget vid Zama. Omsjungen i Petrarcas Africa. skald bringar vårt fordom igen." —
346 Och på Flaminii vägE E) Via Flaminia är den romerska väg, som förbinder Rom med adriatiska kusten och var den viktigaste vägen norrut., till Forum, den nya triumfen
Drager, bland trängsel, musik, flammande ögon, sin gång.
Präktiga lederna ses: tolf furstliga ynglingar, parvis,
I skarlakanF F) Ett dyrbart ylletyg, som främst var populärt under medeltiden. och guld, tjusningens yppiga färg;
Sex patricier, klädda i grönt, med kransar af blommor,
Sluta kring Sångaren tätt mognadens visare krets.
Verser, der skaldens tacksamma själ för Rom sig förklarar,
Ljuda från mun och till mun mellan hans följande vakt,
Öfver alla, i kungslig drägt, långt skönjes Petrarca;
Elfenlyran i hand bär han på gyllene vagn.
Någongång han till fönstrerna opp, till altanerna blickar;
Och från den tafla, som der visar i skiftande glans
Jordens fagraste qvinnor, de lågande Romuli döttrarG G) Romulus, Roms legendariske grundare.,
Störta i doftande moln rosor på kärlekens tolk.
Så CapitoliumH H) På Capitolium, den minsta av Roms sju kullar, ligger senatspalatset . nås. I rådets församling, senatorn
Thronar i höghvälfd sal; skalden ledsagas ditin.
Nu, af en härold manad vid namn, han nalkas, och ropar,
Vänd mot Forum, der tyst bidande skarorna stå:
"Lef, o romerska folk! o Roms senatorer! o frihet,
Heliga, romerska arf! Skydde för evigt er Gud!"
Så för senatorn på knä han sänker sig; denne från hjessan
347 Lyfter den krona, som Roms folk åt Petrarca bestämt;
Flätad af lagrar ej blott, men äfven af myrt och af murgrön:
Dikten ju är, på engång, seger och kärlek och fröjd? —
"Kronan belönar förtjensten!" så skallar hans stämma då smycket
Skuggar, i svällande ring, sångarens tinning och hår.
Vördsamt från jorden reser sig nu den bekrönte, och svarar:
"O, hvad är skaldens förtjenst? Endast en vålnad af dygd!
Fädernesland för min själ, medtäflerska Du om min åtrå,
Der, odödlig, en bild hittills allena har bott!
Andra de voro, de män, som lyftade dig till Olympen;
Gudar i råd och dåd: jag kan beundra dem blott.
All min förtjenst är lek, är njutning; och gifs det en större,
Än att med lära och sång prisa hvad hjertat har kärt?"
Tusende bifallsrop, handklappningar höjas, och röster:
"Lef, Capitolium! lef, skald, som dess ära har väckt!"
348 Mäktig till ande, till blick och gestalt, lik fordna CamillerI I) Marcus Furius Camillus, 446 - 365 f.Kr., en romersk fältherre och statsman. Kallades även Roms andre grundare.,
Stiger, med silfrade hår, fursten ColonnaJ J) Colonna är en av Italiens förnämsta adelsätter och var mäktigast under medeltiden och renässansen. nu fram;
Han, den äldste bland den lagrade sångarens vänner:
Talar, att tårar af fröjd glimma omkring öfverallt.
Drucken af rörelse, rodnande öfver den dyrkan han skördar,
Önskar Petrarca sig tyst bort till sin grotta igen!
Åt Vaticanen dock vänder sig nu det glada triumftåg,
Öfver Tibern, förbi skyddande Engelns CastellK K) Castel Sant'Angelo är en befäst borg i centrala Rom. Det var ursprungligen kejsar Hadrianus mausoleum..
Scipios grafpyramid erinrar sig EnniiL L) Ennius, 239-169 f.Kr., fornromersk skald, aktad av Scipio. dagar,
Och på dess vördiga spets tyckes en gloria le.
Men der de första martyrerne dött, der Apostlarnes DrottM M) Aposteln Petrus. bär
Troget, på skullror af berg, kyrkan som aldrig förgås:
Der af en himmelsk eld betagen den fromme sig känner;
Allt, hvad jorden har stort, flyr som en rök från hans syn.
Der han sig kastar i stoftet för Gud; från hjessan han rycker
Vådlig beundrans gärd, kronans förmätna symbol:
Lägger den djupt vid altarets fot; men folket ej hvilar,
Förr'n den af presterne högt fästas vid pelarens krans.
349 Under de heliga hvalf qvarhåller nu messan de christna,
Tolk för hjertats behof, utan att sinnets försmå.
Dödens besegrare hyllas; i dag, ur det menskligas fängsel,
Kärlekens Urbild steg åter som Herre och Gud.
Hvem har väl rikare skäl att glädjas deröfver, än skalden?
Steg, på den dagen, ej ock sången ur spärrande graf;
Saligt pånyttfödd, barn af naturens och nådens förmälning,
Skinande engel, till ny bana kring jorden bestämd?
Nödgades döden ej sjelf för honom förråda, hur lifvet
Genom en älskande Gud räddas åt skönhetens hem?
Solen sig lutar mot hafvet alltre'n. Otaliga festljus
Glindra kring furstliga bord stolt i Colonnas palats;
Ädlaste vin i pokaler och glas, guldskimrande skålar
Tömmas för minnen och hopp, tömmas för Romas bestånd.
Hjelten för dagen likväl omsider ur hvirfveln sig smyger,
Vandrar, i stjernblank natt, mellan ruiner omkring.
Segrare, mulnar din blick? Ej sviker dig ödets försäkran!
Afunden dör på din graf; Äran är evig, som du.
350 Ack! långt andra bekymmer dig bry; till din hydda i dalen,
Till dess källa, dess lugn irrar din ensliga håg.
Phoebus, din farN N) Foibos Apollon, beskyddare av musik och poesi., påminner dig, som i trots af sin gudom
Såg till en lager förbytt hela sin sällhets gestalt;
DaphneO O) För att undkomma Apollon, bad Dafne gudarna om hjälp och blev då förvandlad till ett lagerträd., kall för hans eld, med sitt väsendes rötter vid jorden
Fästad, och snart i ett träd gömd för hans längtande famn.
Då, att förlänga sin dröm, han bröt af den susande grenen
Minnets evärdeliga qvist; krönte med honom sitt hår.
Så, odödlig som Han i sång och i kärlek, du mötte
Tidigt i Laura din fars lagerförvandlade brud.
Fjorton år är du äldre än då: o, finge ock känslan
Åldras, som tiden! men ack, gifs det för känslan en tid?
Fåfängt ifrån Valchiusas dal, från den sorlande SorgaP P) Floden Sorgue har sin källa i Fontaine-de-Vaucluse, där Petrarca tidvis vistades från 1338 till 1353.
Snillets förgudande röst firade skönhetens lof;
Hänryckt drack Europa din själs melodiska nektar:
Hon, som dess Genius var, aldrig bevektes ändå.
Hvad du bekom, var en qvist, det förflutnas grönskande minne,
Skänkt att försköna din grift, ej belöna ditt bröst.
351 Detta besinnande, stannar du sist vid det tempel där friden,
Bäddad på remnande hvalf, glömmer att ända sin sömn.
LunaQ Q) Månen. betraktar sin sofvande vän. På cäsariska borgen,
På ColiseumR R) Colosseum eller Flaviska amfiteatern. hon ömt gjuter sitt nöjes behag.
Näktergaln i granaterna slår. Du blickar omkring dig,
Ser som en skugga ditt Jag, brister i smärtliga ord:
"Ärans sinnbild, fattig som hon, bestridd och beprisad!
Är du väl värd, att man dig offrar ett hastande lif?
Om ock det rykte är sannt, att mot åskan du skyddar: den stilla,
Gnagande saknadens orm hinner din gunstling likväl.
Nej, bedrägliga lager! ej du af mitt innersta söktes:
Endast när Laura du var, tände du sångens begär." —
Nu för Petrarca i glans en gudlik ande sig visar,
Aldrig sedd, men bekant: de det Virgilius är.
Hvit, som en strålande snö, de elysiskaS S) Elyseiska fälten är benämningen på den plats där de saligas vålnader eller skuggor vistas — i överförd mening paradiset. sångares bindel
Kransar hans tinning, och mildt talar han lärjungen till:
"Vän! den verkliga Laura, hon finns — men blott i ditt hjerta;
Dikten, himmelsk till börd, lånar åt tingen sin skrud.
352 Själen, i Gudomen född bland det skönas eviga former,
Söker hos bilder af stoft fåfängt sin första natur.
Gnista af äther och eld, lik de stjernor från hvilka du stammar!
Främmad för jorden, som de, lys, och gack åter tilll dem."[1]
Aldrig, Italiens April, skönare morgon du gaf.A A) 8 april 1341.
Mellan cypresserna sträckt, i bädden av rankor och murgrön
Vaknar på kullarna gladt eviga spillrornas verld.
Hvilka jublande rop! trumpetklang! hvimlande skaror!
Städernas drottning! hvarför strålar din blick så idag? —
"Vet! uppståndelsens helg i dubbel mening vi fira",
Svarar en vingårdsman, putsad, i dörrn af sitt hus:
"Främling! triumfernas tid är tillbaka kommen; vi kröna
Hjeltarnes skalder, tilldess hjeltarne sjelfve stå opp.
Allt har försunkit hos oss af fädernes herrlighet: endast
Minnet och Dikten ännu känna sitt Roma igen.
Redan på branten det stod af sin graf, när åt Stilicos älsklingB B) Flavius Stilicho, ca 365-408, romersk general och statsman, av vandalsk härkomst och född i Germanien.
Lagern det räckte med svag, tynande moderlig hand;
Snillet förstummade se'n, och barbarerne plundrade lagern:
LaurasC C) Den av Petrarca i sina Canzoniere omsjungna. Möjligen var hon Laure de Sade, född de Noves, 1310 - 6/4 1348. och ScipiosD D) Publius Cornelius Scipio Africanus, 235-183 f.Kr., romersk fältherre i andra puniska kriget och i den romerska republiken. Betvang Hannibal i slaget vid Zama. Omsjungen i Petrarcas Africa. skald bringar vårt fordom igen." —
346 Och på Flaminii vägE E) Via Flaminia är den romerska väg, som förbinder Rom med adriatiska kusten och var den viktigaste vägen norrut., till Forum, den nya triumfen
Drager, bland trängsel, musik, flammande ögon, sin gång.
Präktiga lederna ses: tolf furstliga ynglingar, parvis,
I skarlakanF F) Ett dyrbart ylletyg, som främst var populärt under medeltiden. och guld, tjusningens yppiga färg;
Sex patricier, klädda i grönt, med kransar af blommor,
Sluta kring Sångaren tätt mognadens visare krets.
Verser, der skaldens tacksamma själ för Rom sig förklarar,
Ljuda från mun och till mun mellan hans följande vakt,
Öfver alla, i kungslig drägt, långt skönjes Petrarca;
Elfenlyran i hand bär han på gyllene vagn.
Någongång han till fönstrerna opp, till altanerna blickar;
Och från den tafla, som der visar i skiftande glans
Jordens fagraste qvinnor, de lågande Romuli döttrarG G) Romulus, Roms legendariske grundare.,
Störta i doftande moln rosor på kärlekens tolk.
Så CapitoliumH H) På Capitolium, den minsta av Roms sju kullar, ligger senatspalatset . nås. I rådets församling, senatorn
Thronar i höghvälfd sal; skalden ledsagas ditin.
Nu, af en härold manad vid namn, han nalkas, och ropar,
Vänd mot Forum, der tyst bidande skarorna stå:
"Lef, o romerska folk! o Roms senatorer! o frihet,
Heliga, romerska arf! Skydde för evigt er Gud!"
Så för senatorn på knä han sänker sig; denne från hjessan
347 Lyfter den krona, som Roms folk åt Petrarca bestämt;
Flätad af lagrar ej blott, men äfven af myrt och af murgrön:
Dikten ju är, på engång, seger och kärlek och fröjd? —
"Kronan belönar förtjensten!" så skallar hans stämma då smycket
Skuggar, i svällande ring, sångarens tinning och hår.
Vördsamt från jorden reser sig nu den bekrönte, och svarar:
"O, hvad är skaldens förtjenst? Endast en vålnad af dygd!
Fädernesland för min själ, medtäflerska Du om min åtrå,
Der, odödlig, en bild hittills allena har bott!
Andra de voro, de män, som lyftade dig till Olympen;
Gudar i råd och dåd: jag kan beundra dem blott.
All min förtjenst är lek, är njutning; och gifs det en större,
Än att med lära och sång prisa hvad hjertat har kärt?"
Tusende bifallsrop, handklappningar höjas, och röster:
"Lef, Capitolium! lef, skald, som dess ära har väckt!"
348 Mäktig till ande, till blick och gestalt, lik fordna CamillerI I) Marcus Furius Camillus, 446 - 365 f.Kr., en romersk fältherre och statsman. Kallades även Roms andre grundare.,
Stiger, med silfrade hår, fursten ColonnaJ J) Colonna är en av Italiens förnämsta adelsätter och var mäktigast under medeltiden och renässansen. nu fram;
Han, den äldste bland den lagrade sångarens vänner:
Talar, att tårar af fröjd glimma omkring öfverallt.
Drucken af rörelse, rodnande öfver den dyrkan han skördar,
Önskar Petrarca sig tyst bort till sin grotta igen!
Åt Vaticanen dock vänder sig nu det glada triumftåg,
Öfver Tibern, förbi skyddande Engelns CastellK K) Castel Sant'Angelo är en befäst borg i centrala Rom. Det var ursprungligen kejsar Hadrianus mausoleum..
Scipios grafpyramid erinrar sig EnniiL L) Ennius, 239-169 f.Kr., fornromersk skald, aktad av Scipio. dagar,
Och på dess vördiga spets tyckes en gloria le.
Men der de första martyrerne dött, der Apostlarnes DrottM M) Aposteln Petrus. bär
Troget, på skullror af berg, kyrkan som aldrig förgås:
Der af en himmelsk eld betagen den fromme sig känner;
Allt, hvad jorden har stort, flyr som en rök från hans syn.
Der han sig kastar i stoftet för Gud; från hjessan han rycker
Vådlig beundrans gärd, kronans förmätna symbol:
Lägger den djupt vid altarets fot; men folket ej hvilar,
Förr'n den af presterne högt fästas vid pelarens krans.
349 Under de heliga hvalf qvarhåller nu messan de christna,
Tolk för hjertats behof, utan att sinnets försmå.
Dödens besegrare hyllas; i dag, ur det menskligas fängsel,
Kärlekens Urbild steg åter som Herre och Gud.
Hvem har väl rikare skäl att glädjas deröfver, än skalden?
Steg, på den dagen, ej ock sången ur spärrande graf;
Saligt pånyttfödd, barn af naturens och nådens förmälning,
Skinande engel, till ny bana kring jorden bestämd?
Nödgades döden ej sjelf för honom förråda, hur lifvet
Genom en älskande Gud räddas åt skönhetens hem?
Solen sig lutar mot hafvet alltre'n. Otaliga festljus
Glindra kring furstliga bord stolt i Colonnas palats;
Ädlaste vin i pokaler och glas, guldskimrande skålar
Tömmas för minnen och hopp, tömmas för Romas bestånd.
Hjelten för dagen likväl omsider ur hvirfveln sig smyger,
Vandrar, i stjernblank natt, mellan ruiner omkring.
Segrare, mulnar din blick? Ej sviker dig ödets försäkran!
Afunden dör på din graf; Äran är evig, som du.
350 Ack! långt andra bekymmer dig bry; till din hydda i dalen,
Till dess källa, dess lugn irrar din ensliga håg.
Phoebus, din farN N) Foibos Apollon, beskyddare av musik och poesi., påminner dig, som i trots af sin gudom
Såg till en lager förbytt hela sin sällhets gestalt;
DaphneO O) För att undkomma Apollon, bad Dafne gudarna om hjälp och blev då förvandlad till ett lagerträd., kall för hans eld, med sitt väsendes rötter vid jorden
Fästad, och snart i ett träd gömd för hans längtande famn.
Då, att förlänga sin dröm, han bröt af den susande grenen
Minnets evärdeliga qvist; krönte med honom sitt hår.
Så, odödlig som Han i sång och i kärlek, du mötte
Tidigt i Laura din fars lagerförvandlade brud.
Fjorton år är du äldre än då: o, finge ock känslan
Åldras, som tiden! men ack, gifs det för känslan en tid?
Fåfängt ifrån Valchiusas dal, från den sorlande SorgaP P) Floden Sorgue har sin källa i Fontaine-de-Vaucluse, där Petrarca tidvis vistades från 1338 till 1353.
Snillets förgudande röst firade skönhetens lof;
Hänryckt drack Europa din själs melodiska nektar:
Hon, som dess Genius var, aldrig bevektes ändå.
Hvad du bekom, var en qvist, det förflutnas grönskande minne,
Skänkt att försköna din grift, ej belöna ditt bröst.
351 Detta besinnande, stannar du sist vid det tempel där friden,
Bäddad på remnande hvalf, glömmer att ända sin sömn.
LunaQ Q) Månen. betraktar sin sofvande vän. På cäsariska borgen,
På ColiseumR R) Colosseum eller Flaviska amfiteatern. hon ömt gjuter sitt nöjes behag.
Näktergaln i granaterna slår. Du blickar omkring dig,
Ser som en skugga ditt Jag, brister i smärtliga ord:
"Ärans sinnbild, fattig som hon, bestridd och beprisad!
Är du väl värd, att man dig offrar ett hastande lif?
Om ock det rykte är sannt, att mot åskan du skyddar: den stilla,
Gnagande saknadens orm hinner din gunstling likväl.
Nej, bedrägliga lager! ej du af mitt innersta söktes:
Endast när Laura du var, tände du sångens begär." —
Nu för Petrarca i glans en gudlik ande sig visar,
Aldrig sedd, men bekant: de det Virgilius är.
Hvit, som en strålande snö, de elysiskaS S) Elyseiska fälten är benämningen på den plats där de saligas vålnader eller skuggor vistas — i överförd mening paradiset. sångares bindel
Kransar hans tinning, och mildt talar han lärjungen till:
"Vän! den verkliga Laura, hon finns — men blott i ditt hjerta;
Dikten, himmelsk till börd, lånar åt tingen sin skrud.
352 Själen, i Gudomen född bland det skönas eviga former,
Söker hos bilder af stoft fåfängt sin första natur.
Gnista af äther och eld, lik de stjernor från hvilka du stammar!
Främmad för jorden, som de, lys, och gack åter tilll dem."[1]