Morgonuppbrott

Ola Hansson

Morgonuppbrott

[9] Runt kring mig sover en villastad
med fällda rullgardiner.
Bak järnstaket, bland gröna blad
av vita hus det skiner.
Alléen sträcker sig
tom och död.
I morgonrodnaden
gyllenröd
långt borta i staden med köldgul glöd
en rad av rutor skiner.

Och som jag går och alléen tar slut,
stiger solen upp bland skyar
av morgontöcken. Jag vandrar ut
i sädesfält och byar: —
glimmande dagg
på ax och strå,
hängande lärkor
högt i det blå,
och spelande in i minsta vrå
ett morgondoftA A) Vid Hanssons tid kunde morgondoft även vara neutrum. som förnyar.

[10] Och nejden vaknar. Portar slås opp
i byn, som bland almar och pilar
med skorstensrök och i daggstarkt dropp
i morgonstillheten vilar.
Ett huvud skymtar
i köksdörrn re'n.
Träskor klappra
mot gårdsbronsB B) Jämför förstubro. sten.
En kraxande råkflock från näste och gren
ut över bygden ilar.

Bland täppans förkrympta plommonträd,
potatisen och kålen,
till hälften gömda i vångensC C) Gärde eller fält. säd,
den mossgröna huvudsvålen
en stuga höjer.
Dess vägg är bräckt
och bukig, på gaveln
med långhalm täckt;
dess enda sneda fönster spräckt,
med bunkade klutarD D) Klutar är tyglappar (i Skåne även huvuddukar). i hålen.

På stugans trappsten en flicka står
bland hönsens och duvornas skara —
i blaggarnskjortelE E) En skjortel av blångarn, som består av ganska kortfibriga, men spinnbara lintågor, blånor, som blir över vid linberedningens häckling och vid hampberedning hvit och blå
och med fötterna bruna och bara.
Ett barnaanlet,
[11] en barnakropp, —
en nästan bristande
kvinnoknopp, —
två ögon som sol på morgondropp,
tindrande ljusblått klara.

De tindra som himlen bak månlyst sky
ur pannhårets strålglänsta imma;
i ramen av solbrynt anletshy
de fulla af livsljus glimma.
Rank och ung,
på tröskelen
hon står som den
levande morgonen
med sol som är uppe, med dagg som än
ligger tät och med solglänst dimma.

Och liksom då dagningen nattdunklets damm
sopar med kvastar rappa
och tavlan träder i dagen fram
som ett minne, man hunnit tappa, —
så gammal och dock
på samma gång
så ny, likt klangen
utav en sång,
som fordom man gnolat på dagen lång, —
hon står där på stugans trappa.[1]