Astrum, Sidus, Signum & Stella i Manilius' Astronimica

En undersökning av Manilius' Astronomica

Prooemium till femte boken

5.1-29

Hic alius finisset iter signisque relatis
quis adversa meant stellarum numina quinque
quadriiugis et Phoebus equis et Delia bigis
non ultra struxisset opus, caeloque rediret
5 ac per descensum medios percurreret ignes
Saturni, Iovis et Martis Solisque, sub illis
post Venerem et Maia natum te, Luna, vagantem.
me properare etiam mundus iubet omnia circum
sidera vectatum toto decurrere caelo,
10 cum semel aetherios ausus conscendere currus
summum contigerim sua per fastigia culmen.
hinc vocat Orion, magni pars maxima caeli,
et ratis heroum, quae nunc quoque navigat astris,
Fluminaque errantis late sinuantia flexus
15 et biferum Cetos squamis atque ore tremendo
Hesperidumque vigil custos et divitis auri
et Canis in totum portans incendia mundum
araque divorum, cui votum solvit Olympus;
illinc per geminas Anguis qui labitur Arctos
20 Heniochusque memor currus plaustrique Bootes
atque Ariadnaeae caelestia dona coronae,
victor et invisae Perseus cum falce Medusae
Andromedanque necans genitor cum coniuge Cepheus,
quaque volat stellatus Equus celerique Sagittae
25 Delphinus certans et Iuppiter alite tectus,
ceteraque in toto passim labentia caelo.
quae mihi per proprias vires sunt cuncta canenda
quid valeant ortu, quid cum merguntur in undas,
et quota de bis sex astris pars quaeque reducat.

Här hade en annan slutat att resa, sedan han avhandlat tecknen, mot vilka stjärnornas fem gudaväsen, Phoebus fyrspann och Dianas par rör sig, och inte fogat mer till verket, vänt åter från himlen och under nedstigandet skyndat bland eldarna från Saturnus, Jupiter, Mars och solen, och under dessa dig, Måne, som vandrar efter Venus och Maias son. Men mig befaller världen att skynda och köra till alla stjärnor över hela himlen, då jag en gång vågat bestiga eteriska vagnar och nått dess högsta topp uppför backarna. Här kallar Orion, den störste på den väldiga himlen, och hjältarnas farkost, som även nu seglar bland stjärnorna, och Floderna slingrande vitt och brett i irrande krokar och tvåfalt djurisk Valen med fjäll och fruktansvärt gap och Hesperidernas och gyllene skattens vakande väktare och Hunden som bringar hela världen eld och gudarnas altare, vid vilket Olympus uppfyller löften. Där är Draken, som slingrar sig mellan de två Björnarna, och Heniochus uppmärksam på vagnen och Björnvaktaren på kärran och Ariadnes krona, den himmelska gåvan, och Perseus med skära, den avskyvärda Medusas betvingare och Cepheus, fadern, som med sin hustru mördade Andromeda, och där den stjärnprydde Hästen flyger och Delfinen, som tävlar med den snabbe Skytten, och Jupiter förklädd till fågel, och de övriga slinkande åt alla håll över hela himlen. Alla dessas särskilda egenskaper måste jag dikta om, vad de gör när de stiger och vad då de sjunker i vågorna och vilken av stjärnhimlens tolv delar som för var och en åter.

Detta prooemium inleder femte boken av Manilius' Astronomica, som är föremålet för denna undersökning. Det har här fått en inledande plats, för att ge en föraning av ämnet i Astronomica.

Men innan undersökningen börjar, en liten anmärkning: för vers 19 ovan har Firm. math. 8,17,7 Extremus est Anguis, qui inter duas Arctos positus in modum fluminis sinuosis flexibus labitur, dvs. även hos Firmicus slingrar sig Ormen mellan de två björnarna. Avsnittet nämns också av Boll[1] s. 390.

Ändamål och medel

Undersökningens huvudämne är de namn på några astronomiska objekt, som Manilius använder sig av och hur han använder dessa, nämligen: Astrum - Sidus - Signum - Stella. Dessa översätts i det följande med stjärna eller stjärnbild, där den senare blir, när den tillhör djurkretsen, stjärntecken eller tecken.

En kort presentation av författaren och hans verk inleder undersökningen, därefter presenteras innehållet i detalj. När så huvudämnet behandlas, skall de ställen där Manilius använder orden undersökas och, där så är möjligt, jämföras med bruket i en motsvarande prosatext samt, med lite statistik, se om bruket i femte boken skiljer sig från bruket i de övriga böckerna och i övrig samtida latinsk text.

För att lokalisera förekomsterna av orden i Astronomica, har en konkordans använts[2]. Vid undersökningen av de utvalda ställena kommer även, i förekommande fall, jämföras (som ovan) med Julius Firmicus Maternus' Mathesis, vilken innehåller nästan bokstavliga utdrag ur Astronomica, men är avfattad på prosa.

Undersökningen begränsas, som nämnts, till femte boken av Astronomica. Anledningen, att just denna bok valts, är, att denna i sig utgör en avgränsad del, där Manilius beskriver de stjärnor, som ligger utanför djurkretsen och är dessutom, till skillnad från den första boken, en mer poetisk och inte så teknisk beskrivning — här kan sålunda författaren tänkas använda orden på ett friare sätt. Mer om hur och varför verket brukar indelas på detta sett nedan.

Marcus Manilius

Personen

Marcus Manilius var en romersk poet från omkring första århundradet och det är tämligen säkert att detta var hans namn, fast han är varken omnämnd eller citerad av någon klassisk författare. Av hans skrifter framgår att han förmodligen var samtida med AugustusA A) Augustus - Gaius Julius Caesar Octavianus (63-14). och Tiberius,B B) Tiberius Claudius Nero (42-37 e.Kr.). t.ex. vill Gebhardt[3] placera honom under enbart Tiberius' tid, samt att han var romersk medborgare och levde i Rom.[4]

Astronomica

Verket

Manilius’ enda kända verk, Astronomica, är en lärodikt[5], jmf verk av Lucretius, Vergilius och Ovidius[6], i fem böcker på omkring 800 vers hexameterC C) Daktylisk katalexisk hexameter. vardera. Verket har bevarats genom århundradena, fast med vissa luckor. Det ämne han tog på sig att behandla, astrologi, kan väl tyckas vara något udda val för att framställa i poetisk form. Han är själv inte sen med att påpeka detta förhållande [7] , då han anser att poesin skall ägnas åt krävande ämnen och inte bara finnas till för sin egen skull.

Bland de delar som saknas, är förmodligen en del där Manilius avhandlar planeternas inflytande[8]. Detta ämne kom senare att avhandlas under kejsar Konstantius’D D) Flavius Iulius Constantius II (317-361). tid av Julius Firmicus MaternusE E) Julius Firmicus Maternus (300-tal). i dennes Mathesis, som visar tydligt inflytande från Manilius[9], även om Firmicus varken nämner Manilius eller dennes verk. Dessa överensstämmelser har gjort det möjligt att på några få ställen jämföra ordvalet i båda verken.

Det rådde förmodligen inte brist på läsare, då astrologin vid denna tid hade börjat utöva inflytande i Rom[10], fast t.ex. CiceroF F) Marcus Tullius Cicero (106-43). var avogt inställd[11]. Astrologin är ju till sin natur inexakt och kan på så sätt motivera vilka slutledningar som helst med lämpligt val av orsaker. Det ger ett stort spelrum åt målande poetiska utläggningar. Emellertid rådde det ofta vissa legala inskränkningar gentemot astrologin, men även lagstiftarna själva hade ett visst intresse för astrologin[12]. Men kanske valde Manilius sitt ämne snarare för att med hjälp av detta poetiskt svåra område ytterligare imponera på sin läsekrets med sin hexameter.

Manilius verk indelas ofta så att man sammanför de mittersta delarna till en sorts astrologisk enhet[13]. Den första boken ses som, till karaktären, mer astronomisk beskrivning av stjärnhimlen. Den femte boken, den här behandlade, innnehåller, i sina bevarade delar, en beskrivning av παρανατέλλοντα (paranatellonta[14]), stjärnor som stiger samtidigt med stjärnbilderna i djurkretsen eftersom de ligger strax norr eller söder om djurkretsen, samt den första beskrivningen av stjärnors ljusstyrkor indelade i sex magnituder[15].

Verkets innehåll

Mycket kortfattat kan verkets innehåll beskrivas på följande sätt (efter Goold[16]): Bok 1 börjar med ett prooemium. Därefter behandlas i tur och ordning universums ursprung och natur, himlens stjärnor, planeterna, himlens cirklar och slutligen kometer. Även bok 2 inleds med ett prooemium för att sedan behandla djurkretsens tecken, tecknens konjunktioner, tecknens väktare, kroppsdelar tillägnade tecknen, fler förhållanden mellan tecknen, djurkretsens dodekatemorier[17] och därpå planeternas dodekatemorier för att efter ett intermezzo avsluta med åskådarens fixa cirkel. Bok 3 har liksom de tidigare ett prooemium och fortsätter med att beskriva de tolv athlas cirkel, lyckans lott, hur man hittar horoskopet, chronokratorer[18], livets längd och avslutas med tecknen i årstidernas mitt. Inte överraskande inleds bok 4 med ett prooemium och går därefter igenom djurkretsens inflytande på födseln, dekaner[19]G G) Se sida om dekaner., partes damnandae[20]H H) Se sida om dekaner., vissa djurkretsgraders inflytande, en beskrivning av världen, nationella skillnader, djurkretsgeografi och efter detta ekliptikans tecken. Boken avlutas med en peroration. Bok 5, som även beskrivits ovan, inleds med det prooemium som denna uppsats inleds med och därefter de s.k. paranatellonta och avslutas med stellära magnituder.

En utförligare och allmännare beskrivning av innehållet ges i t.ex. Tester[21].

Utgåvor

Tidiga

Två manuskript från 900- och 1000-tal fanns bevarade i kloster, det ena i Gembloux i Brabant, numera i Bryssel, medan det andra numera finns i Leipzig. Poggio BraccioliniI I) Poggio Bracciolini (1380-1459). återfann den för tiden okända texten i närheten av Konstanz, 1416 eller 1417, mellan förhandlingarna vid konsiliet därJ J) Konsiliet i Konstanz (1414-1418).. Det dröjde ytterligare några decennier innan den första utgåvan sammanställdes, från korrupta manuskript, av Johannes Müller von Königsberg, känd under namnet Regiomontanus.K K) Regiomontanus - Johannes Müller von Königsberg (1436-1476). Den publicerades i Nürnberg omkring 1473. Det dröjde ytterligare omkring hundra år innan Joseph Justus ScaligerL L) Joseph Justus Scaliger (1540-1609). gav ut en textkritisk utgåva i Paris 1579 och en andra utgåva, kollationerad mot än bättre manuskript, i Leiden 1600[22]. Scaligers kommentar till Manilius kan ses som en avhandling om antik astronomi och som en inledning till hans De emendatione temporum[23], vilken fortfarande är av värde.

Moderna

Efter Scaligers insats dröjde det tills det dök upp några utgåvor. En del försök gjordes, t.ex. Jacob[24] och vid förra sekelskiftet gjordes en del framsteg, se Breiter[25] och Wageningen[26], men först med HousmansM M) Alfred Edward Housman (1859-1936). utgåvor[27] hade man närmat sig målet. Efter Housman har Goold[28] bibringat oss en adekvat utgåva och en användbar engelsk översättning[29]. Det existerar bl.a. även ett par italienska utgåvor och översättningar[30].

Astrum - Sidus - Signum - Stella i text

I Manilius' Astronomica, bok 5

I följande tabell är förekomsterna av astrum - sidus - signum - stella samlade tillsammans med sina respektive radnummer. Observera att vers 30 har placerats före vers 710 i textutgåvorna.

Var förekommer orden?
VersOrdVersOrdVersOrdVersOrd
1signisque108signo263sidus486sidus
2stellarum127astris298sidusve538sidus
9sidera157astra304sidere604astra
13astris159sidere338astra616stellisque
29astris198astra340stellis656sidera
30stellis216sidera349sidera722stellae
37astra231sidere365astris724signaque
46sidere232astris409sidera729stellis
97sidere232sidus416astra740stellae
98signa235astris417stellis741sidera

De här citerade partierna är tagna ur Goolds utgåva från 1985. Firmicus är citerad efter Monats utgåva från 1997. Orden har för ändamålet framhävts typografiskt.

Liksom för diktens persona blir följande genomgång en lång ringlande resa, men inte bland stjärnorna utan genom de citerade partierna. Förekomsterna gås igenom i tur och ordning. Prooemiet och slutet behandlas dock lite för sig, vilket förklaras i analysen.

5.32-39

32 Vir gregis et ponti victor, cui parte relicta
nomen onusque dedit nec pelle immunis ab ipsa,
Colchidos et magicas artes qui visere Iolcon
35 Medeae iussit movitque venena per orbem,
nunc quoque vicinam puppi, ceu naviget, Argo
a dextri lateris ducit regione per astra.
sed tum prima suos puppis consurgit in ignes,
quattuor in partes cum Corniger extulit ora.

Flockens herre och betvingare av havet, åt vilket han gav namn och börda, sedan han förlorat en del och var inte ens till själva skinnet oskadd, beordrade Kolchiska Medeas magiska konster att uppsöka Iolkos och spred gifterna över världen. Och han drar nu Argo intill akterdäck, som om seglade han, genom stjärnorna från området på höger sida. Men det första av akterdäcket reser sig i sina flammor, när Den Behornade har visat sitt anlete med fyra grader.

Att det här skulle röra sig om något annat än stjärnor förefaller inte särskilt troligt, eventuellt skulle man kunna tänka sig att Argo tar sig fram genom stjärnbilderna. Vid sidan av kan man notera bruket av ignes, vilket här tolkas som skenet från de egna stjärnorna.

5.46-48

46 tolle sitos ortus hominum sub sidere tali,
sustuleris bellum Troiae classemque solutam
sanguine et appulsam terris;

tag bort människors födslar lagda under en sådan stjärnbild, och du skall ta bort trojanska kriget och flottan som blodigt kastade loss och gick iland.

Här torde sidere tvivelsutan avse en stjärnbild, då man i astrologin är född under en stjärnbild. Detta uppträder även i övrigt i Astronomica. Ett exempel är följande, där det framgår, att en stjärnbild avses.

5.97-101

hoc genitum credas de sidere Bellerophonten
imposuisse viam mundo per signa volantem,
cui caelum campus fuerat, terraeque fretumque
100 sub pedibus, non ulla tulit vestigia cursus.
his erit Heniochi surgens tibi forma notanda.

Man skulle tro, att av denna stjärnbild föddes Bellerophontes som flygande från världen genom tecknen hade lagt en väg, för vilken himlen varit ett fält, med mark och hav under fötterna lämnade färden inte några spår. Av dessa bör du märka den stigande Kuskens skepnad.

Detta sidere motsvarar helt, såsom begrepp, det som finns i vers 46 ovan: Man föds under stjärnbilder, inte stjärnor. Bellerofon tar sig fram genom tecknen, för att såsom Kusken nå fram till sin plats på himlavalvet.

Man kan notera att ett avvikande manuskript har desidere i stället för det ovan använda de sidere, men detta påverkar inte denna undersökning.

För det ovanstående sidere har Firm. math. 8,6,3 Hoc astro oriente et Salomoneus et Bellorofontes nati esse narrantur. Firmicus talar här om att han skall berätta om Salomoneus och Bellorofontes, vilka fötts under denna stigande stjärna, astro. Att ordvalet skiljer sig från Manilius' kan inte helt skyllas på konstruktionen eftersom Firmucus här avser stjärnbilden Kusken, exoritur Auriga något tidigare på samma ställe.

5.105-111

105 [...] ne crede severae
frontis opus fingi, strictosque hinc ora Catones
abruptumque pari Torquatum et Horatia facta.
maius onus signo est, Haedis nec tanta petulcis
conveniunt: levibus gaudent lascivaque signant
110 pectora; et in lusus facilis agilemque vigorem
desudant; vario ducunt in amore iuventam;

tro inte att ett verk med sträng min danats, och därav Catoner med allvarlig uppsyn och en barsk Torquater, och Horatiska gärningar. Det är en för stor börda för tecknet och en opassande storhet för de fräcka Killingarna, som finner glädje i ytligheter och munterhet märker deras hjärtan; och med enkla lekar och flink livlighet tröttar de ut sig; med olika kärlekar drar de ut på ungdomen;

Bördan läggs på tecknet Kusken. Att den är tänkt för tecknet står klart, eftersom beskrivninger fortsätter med att beskriva just tecknets, här signo, egenskaper.

5.127

127 hos generant Hyades mores surgentibus astris.

Med stigande stjärnor föder Hyaderna dessa seder.

Till skillnad från astra, vers 37 ovan får denna plural tas för stjärnorna i stjärnbilden, eftersom kopplingen till namnet Hyades är så tydlig.

För det ovanstående astris har Firm. math. 8,6,6 In Arietis parte XXVII. oriuntur Hyades. Quicumque in ortu eius sideris natus fuerit, [...]. Här är det Firmicus' som använder sideris för de stjärnor som ingår i stjärnbilden, medan Manilius använder astris. I båda fallen får man ta orden som beteckningar på de stjärnor som ingår i stjärnbilden.

5.157-161

157 Iam vero Geminis fraterna ferentibus astra
in caelum summoque natantibus aequore ponti
septima pars Leporem tollit. quo sidere natis
160 vix alas natura negat volucrisque meatus:
tantus erit per membra vigor referentia ventos.

Nu då Tvillingarna lyfter syskonstjärnorna till himlen och simmar på havets själva yta lyfter den sjunde graden fram Haren. Åt dem som är födda under detta tecken förnekar naturen knappast vingar och bevingad flykt - så stor skall kraften genom lemmarna bli, att den motsvarar vindarna.

Återigen är det tydligt att astra avser stjärnor som formar tecknet. Dessutom får sidere tas som benämning för tecknet, precis som vid vers 46 ovan.

För det ovanstående sidere har Firm. math. 8,8,1 In Geminorum parte VII. oritur Lepus. Hoc sidere <oriente> qui nati fuerint, [...]. Här använder både Manilius och Firmicus sidere, ett tecken under vilket i båda fall någon är född.

5.197-200

At Procyon oriens, cum iam vicesima Cancro
septimaque ex undis pars sese emergit in astra,
venatus non ille quidem verum arma creatis
200 venandi tribuit.

Så stiger Procyon, då nu Kräftan i tjugo och sju grader rest sig ur vågorna in i stjärnorna, åt dem födda under honom skänker han inte jaktbyte utan jaktvapen.

Även här innebär astra de bakomliggande stjärnorna.

5.214-217

[...] natura suismet
215 aegrotat morbis nimios obsessa per aestus
inque rogo vivit: tantus per sidera fervor
funditur atque uno cessant in lumine cuncta.

naturen lider av egen sjukdom ansatt av en kraftig värme och lever på bålet: så stor hetta från stjärnorna utgjuts och av ljuset från en enda upphör allt.

Här är det Canis Maior som avger den stora hettan och när Hundstjärnan blir synlig avbryts allt - Sirius hade en stor betydelse i Egypten, eftersom när den efter 70 dagars frånvaro åter steg upp över horisonten förebådade den Nilens årliga översvämmningar.[1] Därför bör man nog här ta sidera som benämning för själva stjärnbilden.

5.228-233

nec silvas rupesque timent vastosque leones
aut spumantis apri dentes atque arma ferarum,
230 effunduntque suas concesso in corpore flammas.
ne talis mirere artes sub sidere tali,
cernis ut ipsum etiam sidus venetur in astris;
praegressum quaerit Leporem comprendere cursu.

varken skogar, klippor och ofantliga lejon fruktar de eller fradgande vildsvinets tänder och viltets vapen, och de utgjuter sin brinnande iver på tillåtet kött. För att du inte skall förundras över sådana konster under en sådan stjärnbild, märker du hur även stjärnbilden själv jagar bland stjärnorna; och söker på vägen fånga den framförvarande Haren.

Återigen befinner vi oss under vad som måste tolkas som en stjärnbild, sidere, vilket fortfarande är Stora Hund. Sidus är just denna hund jagande bland stjärnorna, astra, på samma sätt som Argo seglade bland dem i vers 37 ovan.

Skutsch[31] nämner att en motsvarighet även finns i Aratus' Phaenomena[32].

338 Ποσσὶν δ'Ὠρίωνος ὑπ' ἀμφοτέροισι Λαγωός
ἐμμενὲς ἤματα πάντα διώκεται· αὐτὰρ ὅ γ' αἰεί
Σείριος ἐξόπιθεν φέρεται μετιόντι ἐοικώς,
καί οἰ ἐπαντέλλει καί μιν κατιόντα δοκεὐει.

Under Orions båda fötter Haren alla dagar ständigt jagas; likväl rör sig Sirius alltid bakom — en förföljare lik och stiger bevakande den sjunkande.

5.234-235

Ultima pars magni cum tollitur orta Leonis,
235 Crater auratis surgit caelatus ab astris.

Då sista graden av det mäktiga Lejonet lyfts och den stigit upp, stiger Bägaren prydd av gyllene stjärnor.

Här är det återigen uppenbart att astris avser stjärnor. Förmodligen de stjärnor, som utgör stjärnbilden, men likväl är det nog stjärnornas flertal och inte dem tagna såsom en grupp för stjärnbilden, som skall förstås här.

För det ovanstående astris har Firm. math. 8,10,6 In parte XXX. Leonis oritur Cratera. Quicumque hoc sidere oriente natus fuerit, [...]. Här får man nog tolka Firmicus' sidere, som tidigare, som stående för själva tecknet, dvs. Den som blivit född då detta tecken har stigit.

5.262-267

262 aut varios nectet flores sertisque locabit
effingetque suum sidus similisque <coronas
Cnosiacae faciet; calamosque> in mutua pressos
incoquet atque Arabum Syriis mulcebit odores
et medios unguenta dabit referentia flatus,
ut sit adulterio sucorum gratia maior.

Dessutom skall han fläta olika blommor och sätta i kransar samt skall forma sin egen stjärnbild och <göra> den lik <Ariadnes kronor och> de sammanpressade <stjälkarna> kokar han ihop och skall lindra Arabiska med Syriska dofter och göra parfymer, som avger dämpade dunster, som om behaget blev större genom dekokternas hor.

Sidus, i singular, får åter tas som benämning för hela stjärnbilden, eftersom egenskaper som dessa framställningen igenom beskrivs som knutna till stjärnbilderna.

För det ovanstående sidus har Firm. math. 8,11,1 In Virginis parte V. exoritur Corona. Quicumque hoc sidere oriente natus fuerit, [...] florum et coronarum inuentor, [...] odores unguenta aromatica studiosa cupiditate desiderans, [...]. Här finns det egentligen inte så mycket i konstruktionen som är likt, förutom att blommor, kransar och parfym dyker upp. Firmicus' bruk av sidere verkar mer och mer bli mekaniskt: Den som blivit född då denna stjärnbild stiger osv..

5.298-299

298 quod potius dederim Teucro sidusve genusve,
teve, Philoctete, cui malim credere parti?

Vad stjärnbild eller påbrå skall jag ge Teukros eller, Philoctetes, åt vilken grad bör jag anförtro dig?

Stjärnbild eller påbrå, bör nog tolkas som att Teukros skulle få sina egenskaper antingen genom påbrå eller genom inverkan av ett stjärntecken, i detta fall sidus.

5.304-307

quin etiam ille pater tali de sidere cretus
305 esse potest, qui serpentem super ora cubantem
infelix nati somnumque animamque bibentem
sustinuit misso petere ac prosternere telo.

Ja, även den fader kan ha fötts under en sådan stjärnbild, som, den olycklige, då ormen vilade över ansiktet på barnet och drack sömn och liv, klarade att med kastat spjut hugga och nedgöra ormen.

Som i vers 298 ovan bör man nog tolka det som att sidere här står för den inverkan stjärnbilden har på dem, som föds under det. I detta fall barnets prövade fader.

5.337-338

337 sic dictante Lyra, cum pars vicesima sexta
Chelarum surget, quae cornua ducet ad astra.

så talar Lyran, då tjugosjätte graden av Vågen går upp, som skall styra sina spetsar mot stjärnorna.

Här dyker astra åter igen upp som synonym för stjärnhavet. Alltså än en gång enstaka stjärnor, om än många, som inte utgör någon bestämd stjärnbild.

5.339-343

Quid regione Nepae vix partes octo trahentis
340 Ara ferens turis stellis imitantibus ignem,
in qua devoti quondam cecidere Gigantes,
nec prius armavit violento fulmine dextram
Iuppiter, ante deos quam constitit ipse sacerdos?

Vad så om Altaret, som stigit åtta grader i området vid Skorpionen och som bär en rökelseeld, som stjärnorna tar efter, på vilket Giganterna fordom offrats att dö, men inte förr hade Jupiter beväpnat sin högra hand med våldsamma blixtar, än han själv stått som präst inför gudarna.

Liksom astris i vers 235 ovan får stellis tas som de enstaka stjärnor som här står för illusionen.

5.348-349

348 Quattuor appositis Centaurus partibus effert
sidera et ex ipso mores nascentibus addit.

Sedan fyra grader lagts till lyfter Kentauren upp stjärnorna och lägger sina egna seder hos de födda.

Här har vi stjärnor, sidera, som måste ses som en stjärnbild, vars stjärnor stiger såsom dem, som utgör Kentauren.

Att några manuskript har verbet siderare i stället för det ovan använda substantivet sidera kan förbises, eftersom det enbart är substantiv, som undersöks här.

5.364-365

Arcitenens cum se totum produxerit undis,
365 ter decima sub parte feri formantibus astris
plumeus in caelum nitidis Olor evolat alis.

Då bågskytten upphöjt sig helt ur vågorna, under trettionde graden av djuret stiger med gestaltande stjärnor den duniga svanen mot himlen på gnistrande vingar.

Liksom i tidigare fall får man ta astris som stjärnor som utgör prydnad för stjärnbilden och inte stjärnorna som utgör själva stjärnbilden.

5.409-412

Cumque Fidis magno succedunt sidera mundo
410 quaesitor scelerum veniet vindexque reorum,
qui commissa suis rimabitur argumentis
in lucemque trahet tacita latitantia fraude.

Och när Lyrans stjärnor stiger genom det stora himlavalvet kommer en ransakare och vedergällare av brott, som noga skall undersöka förseelserna utifrån bevisen för dem och dra i ljuset det av tyst bedrägeri gömda.

Till skillnad från astris i vers 365 ovan så utgör nog sidera här de stjärnor som utgör tecknet. Om Manilius här har valt plural, med avsikten, att avse stjärnorna, i stället för singular, för att avse tecknet, låter sig inte avgöras.

För det ovanstående sidera har Firm. math. 8,15,3 In X. parte Capricorni oritur Lyra. Quicumque hoc sidere oriente nati fuerint, [...]. Firmicus fortsätter på den inslagna vägen och använder även här sidere.

5.416-418

416 Caeruleus ponto cum se Delphinus in astra
erigit et squamam stellis imitantibus exit,
ambiguus terrae partus pelagique creatur.

När ur havet den havsblå Delfinen mot stjärnorna sig reser och träder fram med stjärnor, som liknar fjäll, då skapas en avkomma ämnad för såväl land som hav.

Här är det Delfinen som syns mot en bakgrund av stjärnor, astra, samma stjärnor som för Argo och Hunden. Och som i vers 340 ovan är det stjärnor, stellis, som står för illusionen.

5.486-489

486 Nunc Aquilae sidus referam, quae parte sinistra
rorantis iuvenis, quem terris sustulit ipsa,
fertur et extentis praedam circumvolat alis.

Nu skall jag tala om Örnens stjärnbild, som bärs till vänster om den hällande ynglingen, vilken den själv burit från jorden, och cirklar över bytet med utbredda vingar.

När Manilius här beskriver hela Örnen och hur den ser ut och beter sig är det naturligt att tolka sidus som stjärnbild.

5.538-539

538 Andromedae sequitur sidus, quae Piscibus ortis
bis sex in partes caelo venit aurea dextro.

Så följer Andromedas stjärnbild, som då Fiskarna stigit tolv grader kommer gyllene till höger.

Som Manilius själv säger, så följer här Andromedas sidus, dvs. stjärnbild.

För det ovanstående sidus har Firm. math. 8,17,1 In Piscum parte XII. oritur Andromeda. Quicumque hoc sidere oriente nati fuerint [...]. Utan att överraska använder Firmicus sidere.

5.601-604

601 nec cedit tamen illa viro, sed saevit in auras
morsibus, et vani crepitant sine vulnere dentes;
efflat et in caelum pelagus mergitque volantem
sanguineis undis pontumque exstillat in astra.

Men hon viker ändå inte för mannen, utan biter vilt i luften, och förgäves utan att skada skallrar tänderna; hon frustar ut ett hav över himlen och dränker den flygande med blodiga vågor och häller ut ett hav bland stjärnorna.

Återigen dyker stjärnorna i bakgrunden upp som astra.

5.616-618

616 hic dedit Andromedae caelum stellisque sacravit
mercedem tanti belli, quo concidit ipsa
Gorgone non levius monstrum pelagusque levavit.

Så gav han [Perseus] åt Andromeda himmel och offrade åt stjärnorna ett pris från ett så ädelt krig, i vilket ett monster värre än själva Gorgo stupade och befriade havet.

Här bör stellis tas som stjärnorna som enligt myten utgör stjärnbilden Andromeda.

Ett avvikande manuskript använder stellasque i stället för det här använda stellisque, vilket inte påverkar tolkningen av vad ordet betyder.

5.656-657

656 Laeva sub extremis consurgunt sidera Ceti
Piscibus Andromedan ponto caeloque sequentis.

Från vänster stiger Valens stjärnor, tillsammans med det sista av Fiskarna, följande Andromeda till havs och i himlen.

Valens stjärnor, sidera, får här tolkas som stjärnor som utgör en stjärnbild.

För det ovanstående sidera har Firm. math. 8,17,4 In extremis partibus Piscium oritur Ingeniculus qui a Graecis Engonasin dicitur. Hoc sidere oriente quicumque nati fuerint, [...]. Firmicus använder även han sidere, vilket överraskar föga.

I hela Manilius' Astronomica

För att undersöka hur bruket skiljer sig mellan de olika böckerna har ordens förekomst räknats maskinellt[33] i de övriga böckerna.

I texten[34] har endast substantiven i olika kasus och numerus räknats (per bok). Notera att vissa former överlappar:

Vilket ord har använts?
 astrum, -i n.astra, -orum n.sidus, -eris n.sidera, -erum.signum, -i n.signa, -orum n.stella, -ae f.stellae, -arum f.Summa
Book 14
3%
18
14%
7
6%
40
32%
1
1%
37
30%
5
4%
13
10%
125
Book 212
6%
39
21%
9
5%
41
22%
10
5%
67
35%
4
2%
7
4%
189
Book 315
10%
22
14%
11
7%
31
20%
12
8%
51
34%
3
2%
7
5%
152
Book 410
13%
19
24%
10
13%
20
25%
6
8%
13
16%
0
0%
1
1%
79
Book 50
0%
12
27%
12
27%
6
14%
1
2%
3
7%
2
5%
8
18%
44

Samma data transponerade (per ord):

Var har ordet använts?
 Book 1Book 2Book 3Book 4Book 5SummaSumma
astrum, -i n.4
10%
12
29%
15
37%
10
24%
0
0%
41151
astra, -orum n.18
16%
39
35%
22
20%
19
17%
12
11%
110
sidus, -eris n.7
14%
9
18%
11
22%
10
20%
12
24%
49187
sidera, -erum.40
29%
41
30%
31
22%
20
14%
6
4%
138
signum, -i n.1
3%
10
33%
12
40%
6
20%
1
3%
30201
signa, -orum n.37
22%
67
39%
51
30%
13
8%
3
2%
171
stella, -ae f.5
36%
4
29%
3
21%
0
0%
2
14%
1450
stellae, -arum f.13
36%
7
19%
7
19%
1
3%
8
22%
36

Le Bœffle[35] har för hela Astronomica fått följande siffror för ordens förekomster: Astrum 154 (27%) Sidus 179 (31%) Signum 200 (35%) Stella 36 (7%).

I samtida latinsk prosa och poesi

Le Bœffle[36] har även räknat förekomsten hos ytterligare några författare och sammanfattar att astrum används hellre av kejsartidens poeter än tekniska prosaister, sidus föredras av poeter som VergiliusN N) Publius Vergilius Maro (70-19)., Georgica och Aeneis, och OvidiusO O) Publius Ovidius Naso (43-17 e.Kr.)., Ars Amatoria, men även av specialister som Plinius MaiorP P) Plinius Maior (23-79)., författaren av Historiae Naturalis, signum dominerar hos såväl LucretiusQ Q) Titus Lucretius Carus (99-55)., De Rerum Natura och Manilius som hos Cicero och VitruviusR R) Marcus Vitruvius Pollio (-26 f.Kr.)., De Architectura, och Firmicus, samt att stella dominerar hos en brokig skara författare, dock inte Manilius. Man kan här se att Manilius' bruk fördelar sig över orden på ungefär samma sätt som de övriga poeterna, men att signum är betydligt mer representerat.

Ur Dictionnaire fréquentiel et Index inverse de la langue latine[37] kan förekomsten av orden i latinsk prosa och poesi samtidig med Manilius avläsas.

Frekvenser i latinsk text samtidig med Manilius
 astrumsidussignumstellaSumma
Prosa12
3%
81
18%
328
71%
38
8%
459
Poesi91
24%
145
37%
113
29%
38
10%
387

Siffrorna för signum bör nog bortses ifrån, då detta ord har många fler användningar än dem, som beaktas i detta sammanhang. Fördelningen av de övriga stämmer relativt väl överens med Manilius' bruk: dvs. något fler astrum än sidus. Däremot förekommer stella betydligt oftare hos Manilius.

Analys

Sammanfattning av utdragen

Man kan enkelt konstatera att astra, alltid i plural, använder Manilius i femte boken som beteckning för de stjärnor som utgör en stjärnbild när ordet står ihop med ett particip: surgentibus, ferentibus respektive formantibus (vers 127, vers 157 respektive vers 365). I övrigt används främst preposition och i några fall ablativus loci för att avse stjärnhimlen i stort. Manilius använder alltså ordet i olika betydelser.

Manilius använder i bok 5 nästan uteslutande sidus i betydelsen stjärnbild. Må vara att ordet kan direkt avse en stjärnbild eller de stjärnor som utgör stjärnbilden, skillnaden är inte avgörande. De enda avvikelserna från detta skulle möjligtvis vara sidera i vers 9 och vers 741, men något lite poetisk licens får väl åtminstone Manilius åtnjuta.

För alla fyra fall av signum är det klart att det rör sig om stjärntecken. Detta stämmer väl överens med ordets vidare betydelse som tecken av även annan art.

När det gäller stella står även dessa i plural. I två fall, vers 2 och vers 723, avses de fem planeterna. I vers 616 avses de stjärnor som kom att utgöra stjärnbilden Andromeda, dvs. de stjärnor i bakgrunden som lyftes fram och blev en stjärnbild. Återstående fall är sådana där de utgör prydnad, eller i vers 740 ett antal stjärnor ur den oerhörda numerär de utgör. I detta sista fall skulle man kunna tänka sig att Manilius hade använt astra, då detta verkar kunna ha den innebörden. Emellertid kan man säga, att Manilius alltid använder ordet i betydelse stjärna, fix eller rörlig.

I denna sammanställning har jag också beaktat förekomsterna i prooemiet och i avslutningen nedan. Båda dessa är ju lite mer poetiska än Manilius' framställning däremellan, men trots detta skiljer bruket inte så mycket, förutom de två användningarna av sidera nämnda ovan.

Slutsats i förhållande till övriga data

I Les noms latins d'astres et de constellations[38], finns en ingående studie av bl.a. astrum, sidus, stella och signum. Till skillnad från de andra orden stammar astrum direkt från grekiskan. Ordet härstammar från ἄστρον, men eftersom de grekiska författarna vacklar mellan att använda ἀστήρ, stjärna, och ἄστρον, konstellation, fick ordet i latin samma vacklande betydelse. I plural betecknar ordet stjärnor i allmänhet. I singular betecknar det en stjärnbild och i enstaka fall en betydande enskild stjärna (ofta Sirius). I plural sägs sidera betyda stjärnor, planeter, inklusive sol och måne. Ordet kan även avse hela himlen och himlavalvet i betydelsen stjärnorna som rör sig på himlen. Däremot sägs sidus, alltså singular, avse konstellationer, men i vissa fall även enstaka stjärnor. Enligt sitt ursprung sägs signum betyda stjärntecken och är alltså den exakta motsvarigheten till grekiskans σῆμα och σημεῖον, tecken. I singular betecknar ordet nästan aldrig en enstaka stjärna, utan en konstellation och främst en ur djurkretsen. Till följd av att tecknen i djurkretsen upptar 30° vardera, kan ordet även beteckna detta mått. I plural betyder ordet vanligast flera tecken, i en del fall kan stjärnhimlen som helhet avses och i sällsynta fall stjärnor eller planeter. Här anses stella betyda stjärna och det kan inte betyda konstellation i singular. Ordet används dessutom i inte så få fall om rörliga stjärnor, dvs. planeter.

I Dictionnaire étymologique de la langue latine[39] anses astrum vara den grekiska term som motsvaras av det latinska sidus. Ordet sidus används nästan uteslutande i plural i god prosa och även oftast i poesi. Innebörden sägs vara stjärnor utgörande en konstellation (i motsats till stella - enskild stjärna). Även signum anses, som sidus, avse en konstellation och stella är den enskilda stjärnan oftast rörlig, dvs. en planet.

Man kan notera att de båda ovanstående har olika tolkning för sidus/sidera, men betydelseskillnaden mellan en stjärnbild och stjärnorna i stjärnbilden är liten och i just detta fall är Manilius entydig. I båda fall avser han en stjärnbild.

Manilius ansluter alltså sig tämligen väl till det gängse bruket och inga större avvikelser påträffas i hans bruk av dessa ord. Man kan alltså i detta avseende inte påstå att Manilius' poesi är något som kan ha fått läsarna att höja på ögonbrynen, snarare är det nog innehållet som har stått för det. Fast, det var nog ingen risk att någon inte redan frälst bemödade sig med att ta sig igenom hela detta diktverk, då innehållet än i våra dagar anses svårgenomträngligt.

Ett avsked

Här följer så den återstående delen av bok 5, beskrivningen av stjärnors magnitud och den får stå här för att åter ge ett intryck av Manilius' diktkonst.

Lärodiktens avslutning

5.30-31,710-745

* * * * *
30 has stellis proprias vires et tempora rerum
constituit magni quondam fabricator Olympi.
* * * * *
710 tertia Pleiadas dotavit forma sorores
femineum rubro vultum suffusa pyropo,
invenitque parem sub te, Cynosura, colorem,
et quos Delphinus iaculatur quattuor ignes
Deltotonque tribus facibus, similique nitentem
715 luce Aquilam et flexos per lubrica terga dracones.
tum quartum sextumque[40] genus discernitur omni
e numero, summamque gradus qui iungit utramque.
maxima pars numero censu concluditur imo,
quae neque per cunctas noctes neque tempore in omni
720 resplendet vasto caeli summota profundo,
sed, cum clara suos avertit Delia cursus
cumque vagae stellae terris sua lumina condunt,
mersit et ardentis Orion aureus ignes
signaque transgressus permutat tempora Phoebus,
725 effulget tenebris et nocte accenditur atra.
tum conferta licet caeli fulgentia templa
cernere seminibus <minimis> totumque micare
729 stipatum stellis mundum nec cedere summa
floribus aut siccae curvum per litus harenae,
sed, quot eant semper nascentes aequore fluctus,
quot delapsa cadant foliorum milia silvis,
amplius hoc ignes numero volitare per orbem.
utque per ingentis populus discribitur urbes,
735 principiumque patres retinent et proximum equester
ordo locum, populumque equiti populoque subire
vulgus iners videas et iam sine nomine turbam,
sic etiam magno quaedam res publica mundo est
quam natura facit, quae caelo condidit urbem.
740 sunt stellae procerum similes, sunt proxima primis
sidera, suntque gradus atque omnia iusta priorum:
maximus est populus summo qui culmine fertur;
cui si pro numero vires natura dedisset,
ipse suas aether flammas sufferre nequiret,
745 totus et accenso mundus flagraret Olympo.

* * * * * dessa särskilda förmågor och särskilda tider tilldelades stjärnor fordom av den mäktige skaparen av Olympen. * * * * * den tredje gav pleiadsystrarnas hemgift och spred över flickansiktena en rodnad av guldbrons, och fann under dig, Polstjärna, samma färg, och fyra eldar, som Delfinen slungar ut, och Triangeln med tre facklor, och med liknande ljus den glödande Örnen och de slingrande drakarna med de slippriga ryggarna. Så urskiljs ur hela antalet fjärde och sjätte klassen ur stjärnmängden samt magnituden, som förenar dem båda. Den största delen av numerären hålls i den lägre klassen, vilka, sänkta i himlens ofantliga djup, varken alla nätter eller varje årstid skiner, men, då den skimrande Diana styr om sin kurs och då planeterna gömmer sitt ljus i jorden, och gyllene Orion sänkt sina ståtliga eldar och Phoebus som rest genom tecknen växlar årstiderna, då skimrar den i dunklet och upptänds i den mörka natten. Då går det att urskilja himlens sammanträngda blixtrande tempel som små korn och hela omgivande världen blinka av stjärnorna och dessa viker inte för blommornas antal eller den vid kustens rand torra sandens, men, så många som de ständigt uppstående vågorna vilka går över havet, så många som de tusentals löv som faller i skogarna, fler än dessa till antalet är eldarna som svävar på himlavalvet. Och som man i stora städer delar in folk, senatorer och därefter riddare håller främsta platsen, och man ser folket följa riddarna och den sysslolösa hopen följa folket och slutligen det namnlösa packet, just så finns det även en sorts stat i den väldiga himlen, som naturen, som grundat en stad på himlavalvet, gjort. Det finns stjärnor lika adel, det finns stjärnor näst efter de första, och det finns alla de med de högre ståndens grader och rättigheter: flest till antalet är folket vilket valvet bär; av vilka, om de efter antal hade fått styrka av naturen, själva etern inte skulle klara att uthärda deras lågor, och hela världen skulle brinna upp i en olympisk eld.

Epilog

Manilus är en tyvärr alldeles för okänd poet och ger, för den som inte räds siffror, rentav vackra skildringar av de stjärnor som man, om man söker upp mörkret, kan njuta av på kvällshimlen. Eller med Scaligers ord Ovidio suavitate par, maiestate superior[41].

Och så kan man i sammanhanget notera att Bouché-Leclercq som bekant avslutar sitt förord i L'Astrologie Grecque[42] med att konstatera On voudra bien ne pas prendre pour un paradoxe ma conclusion: à savoir, qu'on ne perd pas son temps en recherchant à quoi d'autres ont perdu le leur. Se även: Neugebauer, O 'The Study of Wretched Subjects'[43].