KONSTEN ATT GÖRA LYCKA.

Johan Henric Kellgren

Konsten att göra lycka

Huru man må Ungt Folk enfalleligen förehålla.

[161] Min kära gosse, blif et Fån,
Så går dig all ting väl i händer!

Så varnade en Mor sin Son
Från första stunden han fick tänder:
Min kära Gosse, blif et Fån,
Så går dig all ting väl i händer.

Förstånd för Lyckan farligt är,
Och Lyckan nästan altid plär
Förståndet ut på porten jaga.
Då Qvickhet allom gör besvär,
Ses Dumhet öfver alt behaga
Och gör ej någon mask förnär,
Men smyger fram än här, än der,
Och tycks ej veta, hvart det bär
Förrn, vipps! den fram till målet länder.
Ja, Qvickhet är et Afgundslån,
Som sjelfva Belzebub oss sänder.
Min kära gosse, blif et Fån,
Så går dig all ting väl i händer.

[162] Då Dumhet, nöjd och skön och fet,
På Ederdun sin hvila tager
Och frodas uti kräslighet;
Så ligger Qvickhet blek och mager
På hö och strå med litet Lager,
För sträng diet, til sin förtret,
Och på en möglad brödbit gnager.
Fly derför Qvickhet, som en pest;
Det skämt, som på hans läppar myser,
Et gift för alla Dårar hyser;
Och för den Dåre aldramest,
Som mest i makt och höghet lyser;
Och råkte pilen taga in
I någon andelig mans skinn,
Som nog, Gud bättre! händt och händer;
Så lofvar jag, att ingen ger
Två öre för Herr Qvickhet mer:
Ty hat, som Helgons hjertan tänder,
Är ej et hat, som återvänder
Förn det sit offer stekas ser
Vid timlig eld på bålets bränder,
Och evig eld i mörksens länder.
Nej, kära gosse, blif en Spån,
En Dummer Jöns, et Nöt, et Fån
Så går dig all ting väl i händer.

Hvad denna Gumman hade rätt!
Hvad man dess lärdomar bör prisa!
[163] Jag tror, Uppfostrings-Sällskapet
Förr än i dag ej ha så lätt
At bättre väg till Äran visa.
Hvad Gumman kände verlden väl!
Om Damon, stackars Lärdomsträl,
Följt Gummans kära sons exempel,
Så stod han nu i Lyckans Tempel.
Hvad salig Gumman tänkte väl!
Gud fröjde salig Gummans själ![1]