Den lycklige skolgossen

Bengt Lidner

Den lycklige skolgossen

En dum magister (Gud ske lof![437]
Man lagrar, liksom kragar säljer)
Förr än han ger i skolan lof,
Den skönaste bland gossar väljer,
Rask, munter, sjutton år och qvick,
Och honom till sin Chloe sänder:
»Gif detta bref i hennes händer!
»Då hon det tar, märk hennes blick!
»Viss om en strut med socker-candi,
»Får du det svar, som jag begärt.»
Ack ve! Ovidii ars amandi
Du illa explicera lärt.
Hvad händer? Vår Adonis skyndar
Att skaffa sin magister svar;
Men då han än på vägen var.
Sig kärlek med hans själ befryndar;
Och innan Chloes hus han når,
Hans tanke ljuft med henne syndar.
Den unga sköna brefvet får,
Men mindre ser hvad deri står,
Än på den blick, som himmelsk lågar
Från den, åt henne brefvet bär,
Tills darrande hon honom frågar,
Om än han vet hvad kärlek är?

Ack! I förflutna sälla dagar!
Jag mins hur ljuflig var min lott:
Knappt jag vår gosses ålder nått,
Förr än i alla Astrilds lagar
[438] Jag sträng examen undergått.
Om samma fråga man mig gitvit,
Som förestäld af Chloe blifvit,
Man svar impromtu skulle fått.

Nu på hans kind, der helsan lyser,
En purprad oskuld höjer sig,
Adonis darrar, brinner, fryser,
Och mot den dygd, hans hjerta hyser,
Naturen sjelf förklarar krig.
Han ser de hvita glober simma
I hennes alabasterfamn,
Och hennes milda ögon glimma
Med stjernans prakt en midnattstimma.
(Hvad sällt att hinna nöjets hamn!)
Den afundsvärde ändtlig hastar
Till Chloes knän, tar hennes hand:
Och nu en trånmatt blick hon kastar
På sängen . . . nöjets fosterland.
En arm kring hennes lif han vrider,
Den andra till den trakt han bär,
Der edens ros i blomstring är.
Han se'n till sängen hänryckt skrider;
Nu låg magisterns Chloe der.
Hvad vällust ifrån Adams tider
Njuts ej på denna jordrymd än?
Men jag drar sänggardin igen.

Här skall jag på en trästol sitta
Och dikta om så mycket skönt.
Att alla hjertats pulsar spritta,
Fast ingen verklighet jag rönt.
Förr än jag död af ämnet blifver,
Jaer slutar strax . . . och blott beskrifver
[439] Hur gossen skyndar hem sin väg,
Och herr magistern skriker: »säg,
»Hvi har du förr ej återhunnit?
»Af hopp och längtan har jag brunnit;
»Säg, käre gosse, fick du svar?
»Ack! till förtviflan mig ej tvinga!»
Jo! bretvet jag till Chloe bar:
»Men svar'et?» — Det så ömsint var,
Att jag det ej kan återbringa. [1]